Stolt

Det finns goda skäl att tro att jag är ensam i hela världen om att ge sig själv en blåtira genom att lyfta en bil. Visserligen var bilen ganska liten, och visserligen var vi två som lyfte. På tre. En, två, tre! Men ändå: Idag har jag lyft en bil. Och gett mig själv en blåtira med den. Smällen kom vid själva lyftet. Bilen var liksom bulligare än vad jag hade räknat med. Och lättare. Eller så var det jag som var jäävla stark, för den flög upp under hakan på mig och drämde till under ögat så att det i nästa stund var varmt och svullet i mitt högra synfält. Sedan åkte jag vidare till affären för att sköta veckans alla försummade inköp, och jag tyckte nog allt att folk stirrade på mig mer än vanligt. Har ingen aning om varför de stirrar på mig i vanliga fall, men nu tyckte jag mig begripa anledningen ganska väl. Men när jag kom hem sa M medan Sverige ledde U21 mot Danmark med 2-0 att han inte kunde se någon blåtira.

Hm.

Det finns goda skäl att tro att jag är ensam i hela världen om att sörja en utebliven blåtira. För utan den, hur ska jag nu smidigt kunna leda in alla samtal på det faktum att jag har lyft en bil? Visserligen var det inte en särskilt stor bil, och visserligen var vi två. Men ändå.

För övrigt kan jag bara gissa hur bilen hade lyckats välta omkull vid infarten till gång- och cykelvägen där den låg. Inga andra människor eller fordon fanns på plats, och jag blev alltför häpen över både anblicken och nyllesmällen för att komma mig för att fråga den stackars ynglingen (vars bil jag tror att det var – mycket tydde på det, fast jag kan förstås inte veta säkert) mer än huruvida han var skadad eller inte (vilket han sa att han inte var).

Advertisements