Month: July 2015

Dag 3

Mina lektioner till mig själv rullar vidare:

Romanen bör innehålla tre större överraskningar som utgör vändpunkter i protagonistens ansträngningar att lösa sitt problem.

Uppgift

A) Gör klart för dig själv …

* vilka vändpunkterna ska vara

* hur vändpunkterna ska kunna leda fram till ett logiskt och tilltalande slut

* hur vändpunkterna ska kunna infogas jämnt fördelade över början, mitten och slutet för att skapa dynamik i tempot och hålla intresset vid liv

B) Jämför vändpunkterna med redan framskissade scener (se Dag 2) och gör lämpliga justeringar …

Värdemått

Långa stunder är jag så hjärntvättad av vårt politiska och samhällsekonomiska klimat att jag drönarmässigt går med på min assignerade roll som mindre värd än säg, till exempel en läkare. Men andra stunder är jag så pass värkfri att förnuftet får en syl i vädret och ger mig chansen att baxna över den utbredda attityden att människor som kan sätta “doktor” framför sitt namn på alla vis är underbarare och mer värda att lägga tid och resurser på än andra. Hur ska man annars förstå rätten som de tar sig, och som vi andra också ger dem, att bestämma vilka som förtjänar att tas på allvar och vilka som inte gör det, vilka som ska skickas iväg med en trave recept på meningslösa värktabletter och vilka som ska få en fungerande behandling, vilka som ska skickas hem med lögner om att räkna med 5-6 dagar innan det går över när det i själva verket handlar om att det aldrig kommer att gå över utan praktiska – men för den privatägda vårdcentralen mindre lönsamma – åtgärder?

Det är i sådana stunder som jag tvingas erkänna att jag saknar all respekt för människor som i sin yrkesroll betraktar andra människor i termer av kronor och ören, samtidigt som de själva knappast kan sägas göra skäl för sina höga månadslöner när de utan undantag misslyckas med att fylla i rätt rutor på rätt blanketter, att ställa rätt diagnos, att ge rätt behandling, eller ens lyckas förstå vad de borde göra utan att man som patient långsamt och noggrant talar om det för dem.

Det är till och med så ynkligt att inte en enda av dem ens fixar att läsa högt från ett papper och begripa vad man heter. Nej, min kära doktor Korkskalle, jag heter inte Petterson. Inte heller heter jag Petersén, Petersson eller ens Petttersén.

Den totala oförmågan att läsa innantill kännetecknar denna yrkesgrupp som ett kollektiv. Inte en enda gång då de ropat upp mig ur väntsalens stolar, soffor och fåtöljer har jag någon enda gång hört en enda av dem lyckas kombinera de 8 enkla bokstäverna i mitt efternamn till ett korrekt ord. Och jag tänker: om de saknar en sådan basal förmåga, hur ska jag då kunna tro på att de har IQ nog för att ha kunnat tillgodogöra sig x antal års läkarstudier fyllda av ben och muskler och komplicerade kroppsliga sammanhang, dessutom på latin?

Och min misstro bekräftas också ständigt och jämt. Jaså, ni missade att bocka för de rätta rutorna på provtagningsblanketten så att jag nu har fått besked på värden som jag skulle varit intresserad av om jag haft en annan åkomma än den jag har? Och om den diagnos ni hittat på vet jag alltså fortfarande intet? Så intressant. Och jaha, ni skickade iväg röntgenremissen till fel ställe? Den skulle till huset på tvärgatan men ni skickade den till andra sidan stan? Nej, där måste jag rätta dig, om det gällt rotatorcuffsyndrom hade jag inte kunnat lyfta armen över huvud taget. Och nej, värktabletter i morfingruppen löser faktiskt, hör och häpna, inga problem och jodå, det hade verkligen VISST varit en ypperlig idé att skicka till röntgen direkt – i stället för att jag under en sömnlös vecka skulle behöva vänta på att få komma till en annan läkarrock som efter tjat äntligen gick med på att skriva en röntgenremiss, och ja, det hade varit förunderligt kompetent att genast förstå att sjukgymnastik har en klyftig plats i sammanhanget.

Vilket jävla pack sinnesslöa självgodheter ni är.

Knaperilugnochfin

Utomhus regnar det och inomhus blommar det (det är oreganon som fått små rosa rosetter, hur sött som helst). Utomhus mullrar det och inomhus knattras det (det är Carol som gör uppgifterna i sin egen Skrivarskola, dag 2, hur trött som helst).

Det är utmattande att planera, men jag tror ändå att det blir bäst så i slutänden. Visst gillar jag äventyr och oväntade destinationer, men när det gäller att investera en sjujädrans massa arbetstimmar på minst 300 färdigställda boksidor, så känns det lugnast att slå fast ett klart slutmål för resan, inklusive tydligt markerade rastställen. På så vis kan jag i de djupa dalgångar som förr eller senare alltid dyker upp längs rutten andas lugnt i vetskap om att vägen leder åt rätt håll, även om jag för stunden inte själv kan se det där jag stretar på i den ena sänkan efter den andra, förlagd i svartaste sol- och radioskugga.

Sålunda har jag i dag, i tabellform, skissat upp 10 huvudscener mellan protagonisten och antagonisten och noterat syftet med varje scen, dvs vad det är som ska förändras och leda framåt. Noterat har jag också vad protagonisten respektive antagonisten vill (+) eller inte vill (-) i var och en av dessa scener.

Här och där har små infall till replikskiften och andra vändningar dykt upp, som jag borde göra en egen kolumn för i tabellen. Annars är risken stor att jag tappar bort dem.

Jag har också funderat ut ett underspår som jag nog kommer att få svårt att hålla i bakgrunden eftersom det bjuder en enklare och därmed mer lättskriven konflikttråd än vad huvudspåret gör.

Förresten: Vilken underbar sommar det är och hittills har varit. Solen lyser nästan ingenting och det blåser mer eller mindre halv storm konstant. I går, måndagen 27 juli 2015, var jag ute och cyklade i tjocka jeans, dubbla tröjor, Goretexjacka samt vantar. Och fan vad jag frös.

I brist på uthållighet

… upphör jag härmed i mitt läsande av Bruden i Newgate (1950, i svensk översättning av Roland Adlerberth 1962). Att jag ens började beror på att författaren, John Dickson Carr, står med i 1001 böcker du måste läsa innan du dör och blir Göran Hägg.

Titeln som man enligt Hägg måste läsa är egentligen Det krökta gångjärnet. Den har vi inte. Vi har Bruden i Newgate. Och jag tänkte att den ena titeln säkert duger lika bra som den andra när det gäller en författare som har “låsta-rummet-mysterier” som sitt signum. Men jag hoppas innerligt att det är fel tänkt. För i Bruden i Newgate är det så mycket Harlequin-i-historisk-miljö-känning att jag inte pallar. Jag gör verkligen inte det. Samtidigt måste det sägas att det inte behöver vara i själva texten eller genren som roten till det onda ligger. Problemet kan lika gärna vara – och är det nog troligast också – enbart mitt. Förmodligen har jag genom mina yrkesverksamma år helt enkelt utvecklat en form av allergi. Det är en gnutta ledsamt eftersom världen blir en smula trängre när man inte längre står ut med att läsa denna sortens text (i alla fall inte utan att bli jolmesjuk):

Han tog upp en ljusstake från bordet och roade sig några ögonblick med att luta på den och droppa talg i håret på den druckne. Caroline såg på och fläktade sig än intensivare med solfjädern.
“Jack!”
“Ja? Vad är det?”
“Känner du någon vänskap för mig, Jack?”
“Men flicka lilla!” protesterade Buckstone och höjde ett förebrående pekfinger. “För bövelen, räcker det inte med att jag red hela vägen från Oatlands bara för att komma till dig?”
“Lovar du då att inte driva med mig om jag kommer med en – en litet löjlig bekännelse?”
“Driva?” upprepade Buckstone. “Med dig!” Det skulle ha förvånat honom mycket om någon talat om för honom att han inte tillhörde de allra mest sympatiska männen i världen.
“Då lovar du alltså att inte driva med mig? Eller tala om det på Almack’s?”
“Må djävulen taga mig om jag det gör!”
“Den där dömde brottslingen”, sade Caoline, som fortfarande fläktade sig med solfjädern. “Jag måste faktiskt tillstå att jag fann honom … på sätt och vis fascinerande.”
Det var ett misstag av henne. Hela den emotionella atmosfären i rummet undergick en förändring, samtidigt som Jemmy Fletcher gav ifrån sig en lång gurglande snarkning. Buckstone satte ner ljusstaken med en smäll.
“Du föredrar dem alltså smutsiga?” sade han iskallt.
Ur Bruden i Newgate, av John Dickson Carr, 1962:68-69)

Lektion 2

Första dagen på en vecka som något annat än molande värk fyller dygnets alla timmar. Därmed har jag äntligen återigen kunnat jobba med min egentillverkade skrivskola och med de svar jag får när jag riktar dess frågor till mitt pågående skrivprojekt. Japp, saker och ting börjar kännas lite smått roliga igen.

Drivkraften, pulsen, i en berättelse är förändring. Förändring uppstår via konflikter med det som hindrar protagonisten från att lösa sitt problem.

Uppgifter

A) Gör klart för dig själv …

* vad protagonisten vill:

i) Vilket konkret, och helst livsviktigt, problem behöver protagonisten lösa så fort som möjligt?

i) Vilken är protagonistens stora dröm och längtan?

* upprepa i-ii för antagonisten

B) En scen är ett händelseförlopp avgränsat i tid och rum i vilket något förändras, dvs där något nytt framkommer med betydelse för berättelsen. Skissa upp …

* 10-20 scener där ovanstående viljor och drömmar ställs mot varandra och bjuder varandra motstånd (behöver inte vara öppna konflikter, räcker att tänka plus- och minuspol)

* en ordning för dessa 10-20 scener så att de bildar ett driv och en röd tråd genom berättelsen

C) Fundera ut …

* ett underspår (helst hos några andra romanfigurer) av vilja och kontra-vilja

* hur detta underspår ingår i huvudhandlingen så att det, helst på ett överraskande sätt, påverkar protagonistens lösning av sitt viktiga problem

Stämmans band

Lana Del Rey, hade inte hört talas om henne förrän idag och har det väl fortfarande inte egentligen. Har bara hört henne. Sjunga. Och det kan hon så att det gör ont. De låtar som jag hittills har lyssnat på är deppiga på gränsen till illamåendeframkallande, men de är fascinerande ändå eftersom de röstmässigt är rena och råa och stämningsmässigt tåflörtar med David Lynch och Quentin T. Fastnade mest för “Born To Die” och dess harmonier, även om själva budskapet är lite för solkigt för mig. Man kan inte få allt, gissar jag.

Ursäktad igen

Inget skrivet alls de senaste dagarna på grund av nonstop galenvärk i axeln och armen så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Känns som om makterna, de förbannade asen, verkligen inte vill att jag ska färdigställa min bok.

Beundrar verkligen människor som lär sig leva med kronisk värk, själv tappar jag lusten att leva fullständigt. Nästan fullständigt. En liten ljusglimt var att leta efter P2 och dess klassiska musik utan att lyckas men i stället hitta National Public Radio från Minnesota och deras Classical-kanal på FM 94.90. Upptäckte på så vis en övernaturligt skicklig cembalist och tillika dirigent i framförandet av Bachs Brandenburg Concerto No. 5: Christoffer Hogwood. Upptäckte också att jag borde ha lyssnat på Gunnar de Frumerie för länge sedan, i alla fall hans Pastoral svit för flöjt, stråkorkester och harpa. YouTube-länkarna låter tyvärr inte alls som de inspelningar som kunde avlyssnas från Minnesota, men de ger ett visst hum.