Atwood

Margaret Atwood har varit min favorit länge nu. Hon och Janet Frame. Känns mäktigt att min fascination hittat något att hålla fast vid år ut och år in när grundläget annars brukar vara “been there, done that, seen that, bored now”.

Läser just nu Atwoods roman The Blind Assassin (2000) i elegant översättning av Ulla Danielsson och med den svenska titeln Den blinde mördaren.

Romanen är berättad av Iris Chase, arvtagerska till ett förfallet rike, både bildligen och bokstavligen. Som gammal och skröplig kvinna ser hon tillbaka på sitt liv, samtidigt som hon trängtar efter sitt barnbarns förlåtelse för något och väver in textsjok i sin berättelse ur den döda systern Lauras roman som heter just “Den blinde mördaren”.

Till en början är det inte helt lätt att hänga med i svängarna: Vem är det som för ögonblicket talar? Sker det som sägs på riktigt (ur romanfigurernas perspektiv), eller är det del av en berättelse inuti berättelsen inuti berättelsen?

Sakta men säkert går det upp för en att den frammanade osäkerheten är en faktor i romanens händelseutveckling och i förståelsen av den döda och kultförklarade systern Laura.Vad var det egentligen som hände Laura och personerna runt henne?

Den blinde mördaren är ett smygande mysterium, så elegant och inlevelsefullt skriven att jag mer än en gång ertappar mig själv med att vandra runt i Port Ticonderoga bland Avilions svunna storhet, i hälarna på Iris Chase (som mycket riktigt också känner det som om någon börjat följa efter och bevaka henne). Trots romanens jagperspektiv släpper Iris Chase inte en jävel över bron, vilket är en bedrift i sig, men hon motar bort med en sådan barsk, osentimental och hemlighetsfull humor att hon blir en supermagnet på min läsning.

Jag skulle vilja behålla varenda sida av den 543 sidor långa romanen i huvudet, men då jag inte övat eidetik får det bli en utvald minnesanteckning på konventionellt vis, så här:

“Varför vill vi så gärna hugfästa minnet av oss själva? Till och med medan vi fortfarande lever. Vi vill bekräfta vår existens som när hundar kissar på brandposter. Vi ställer ut våra inramade fotografier, våra diplom skrivna på pergament, våra graverade muggar; vi broderar monogram på lakanen, ristar in våra namn i träden, klottrar dem på toalettväggarna. Alltsammans på grund av samma sak. Men vad kan vi vinna på det? Applåder, avund, respekt? Eller helt enkelt uppmärksamhet, av vilket slag som helst.
Vi vill i alla fall ha ett vittne. Vi står inte ut med tanken på att våra egna röster till slut ska tystna, som när man stänger av radion.”
Ur Den blinde mördaren av Margaret Atwood, 2000, s. 110, övers. Ulla Danielsson

Advertisements