Värdemått

Långa stunder är jag så hjärntvättad av vårt politiska och samhällsekonomiska klimat att jag drönarmässigt går med på min assignerade roll som mindre värd än säg, till exempel en läkare. Men andra stunder är jag så pass värkfri att förnuftet får en syl i vädret och ger mig chansen att baxna över den utbredda attityden att människor som kan sätta “doktor” framför sitt namn på alla vis är underbarare och mer värda att lägga tid och resurser på än andra. Hur ska man annars förstå rätten som de tar sig, och som vi andra också ger dem, att bestämma vilka som förtjänar att tas på allvar och vilka som inte gör det, vilka som ska skickas iväg med en trave recept på meningslösa värktabletter och vilka som ska få en fungerande behandling, vilka som ska skickas hem med lögner om att räkna med 5-6 dagar innan det går över när det i själva verket handlar om att det aldrig kommer att gå över utan praktiska – men för den privatägda vårdcentralen mindre lönsamma – åtgärder?

Det är i sådana stunder som jag tvingas erkänna att jag saknar all respekt för människor som i sin yrkesroll betraktar andra människor i termer av kronor och ören, samtidigt som de själva knappast kan sägas göra skäl för sina höga månadslöner när de utan undantag misslyckas med att fylla i rätt rutor på rätt blanketter, att ställa rätt diagnos, att ge rätt behandling, eller ens lyckas förstå vad de borde göra utan att man som patient långsamt och noggrant talar om det för dem.

Det är till och med så ynkligt att inte en enda av dem ens fixar att läsa högt från ett papper och begripa vad man heter. Nej, min kära doktor Korkskalle, jag heter inte Petterson. Inte heller heter jag Petersén, Petersson eller ens Petttersén.

Den totala oförmågan att läsa innantill kännetecknar denna yrkesgrupp som ett kollektiv. Inte en enda gång då de ropat upp mig ur väntsalens stolar, soffor och fåtöljer har jag någon enda gång hört en enda av dem lyckas kombinera de 8 enkla bokstäverna i mitt efternamn till ett korrekt ord. Och jag tänker: om de saknar en sådan basal förmåga, hur ska jag då kunna tro på att de har IQ nog för att ha kunnat tillgodogöra sig x antal års läkarstudier fyllda av ben och muskler och komplicerade kroppsliga sammanhang, dessutom på latin?

Och min misstro bekräftas också ständigt och jämt. Jaså, ni missade att bocka för de rätta rutorna på provtagningsblanketten så att jag nu har fått besked på värden som jag skulle varit intresserad av om jag haft en annan åkomma än den jag har? Och om den diagnos ni hittat på vet jag alltså fortfarande intet? Så intressant. Och jaha, ni skickade iväg röntgenremissen till fel ställe? Den skulle till huset på tvärgatan men ni skickade den till andra sidan stan? Nej, där måste jag rätta dig, om det gällt rotatorcuffsyndrom hade jag inte kunnat lyfta armen över huvud taget. Och nej, värktabletter i morfingruppen löser faktiskt, hör och häpna, inga problem och jodå, det hade verkligen VISST varit en ypperlig idé att skicka till röntgen direkt – i stället för att jag under en sömnlös vecka skulle behöva vänta på att få komma till en annan läkarrock som efter tjat äntligen gick med på att skriva en röntgenremiss, och ja, det hade varit förunderligt kompetent att genast förstå att sjukgymnastik har en klyftig plats i sammanhanget.

Vilket jävla pack sinnesslöa självgodheter ni är.

Advertisements