Month: August 2015

Är så nöjd

… med att det snart blir en ny målarkurs. Men även om jag hoppas att kursen ska ge mig ohyggligt gigantiskt häpnadsväckande monumentalt enastående formidabelt exceptionellt pandemoniumskt mycket nya vackrifierande kunskaper räknar jag ändå inte med att få hjälp med att bli så här kompetent och fantasifull. Fram med pappersnäsdukarna för jag blir så snörvelsur och imponerad på samma gång.

Undrar förresten om inte innehållet i Det som inte dödar oss av David Lagercrantz har potential att intressera mig. Sci fi. Me like. Måste nog läsa trots att jag, ohyggligt mycket fy skäms på mig, inte pallade ens 50 sidor av Män som hatar kvinnor. För mycket tugg. Förlåt, Stieg Larsson. Men filmen var bra.

Advertisements

LEKTION 4

Äntligen klar med uppgiften i den egna Lektion 3. Sålunda har det blivit dags för Lektion 4:

Ett skrivprojekt blir hanterligt för en själv, och i slutänden även för läsaren, genom att man redan från början försöker sammanfatta det i 3-5 meningar.

Dagens uppgift blir alltså att fylla i tomrummen:

Min roman handlar om …………… som vill/måste/behöver/får chansen att……………………. . Detta hindras av…………………………….. . Huvudpersonen bestämmer sig för att …………………………………………. .

Mycket bra att sedan tejpa upp detta koncentrat på lämplig plats för att ha till hands varje gång skrivandet hotas av vilsegång.

Nyläst

Nu är det tre böcker som kan lämnas tillbaka till bibliioteket.

1. MemoRandom av Anders de la Motte

Det inledande kapitlet är en krok som heter duga: Huvudpersonen David Sarac håller på att tappa kontrollen över sin bil i en tunnel. Samtidigt som olyckan är på väg att ske anar man att han redan är fysiskt skadad på något vis. Känslan av att mystiska krafter bedriver ett dödligt spel förstärks av att Saracs försök att undvika kollisionen varvas med fragmentariska bilder av hotfulla skuggor och minnen. En insikt om att han gjort något oförlåtligt…

Resten av boken är precis lika spännande som inledningen, och jag blir knäsvag av beundran inför hur de la Motte lyckats väva ihop en sådan intrikat och hårdkokt historia och samtidigt bevara en sympatiskt ”snäll” ton. Inga spekulativa gruvligheter. Däremot fullt av små träffsäkra markörer som övertygar en om att författaren vet exakt vad han pratar om, och dessutom har full koll på hur läsaren, på bästa otvungna sätt, ska kunna lotsas genom världen som skildras.

Utan att avslöja för mycket för mig själv om och när jag ser denna bloggpost igen och bestämmer mig för att läsa om boken när alla detaljer blivit lagom bortglömda, kan jag berätta att boken är uppbyggd kring temat minnesförlust. Den röda tråden blir huvudpersonens kamp att hitta tillbaka till sig själv och förstå vad de mystiska minnesbilderna han har betyder. Medan han gradvis pusslar ihop sin identitet igen upptäcker han allt fler otrevligheter om sig själv, hemligheter och förfaranden som gör att ett antal människor nu är ute efter honom.

Att låta ens fiktiva huvudperson lida av minnesförlust är ett trixigt skrivargrepp men när det lyckas, som i MemoRandom, bjuder det på en väldigt tacksam läsning: Alla krystade bakgrundsmatteläggande tillbakablickar mitt upp i handlingen, ”han hade” hit och ”hon hade” dit, kan skippas. I stället blir det förflutna ett intresse i sig själv, och som läsare följer man mer än gärna med på varenda liten utflykt till dåtiden, till vad-var-det-som-hände-som-gjorde-att-det-blev-så-här-informationen.

Ändå kan det vara klurigt att få fram informationsflödet rent praktiskt på sidorna. I MemoRandom har lösningen varit att låta berättarperspektivet flytta runt mellan olika huvudaktörer i sina egna små berättelser – i sina egna cirklar vilka man som läsare förstår snuddar vid varandra. Exakt hur mycket dessa cirklar korsar varandras banor står inte klart förrän i slutet av boken. Det ger läsningen extra krydda eftersom man i ett tidigt skede lätt tror sig förstå hur vissa saker hänger ihop, bara för att mot slutet bli varse att det fanns fler bottnar att upptäcka. Och kanske fler ändå…

2-3. Den svarta löparen och Minns mig som en ängel, av Kristina Appelqvist

Appelqvists böcker är flitigt utlånade på biblioteket och alla recensioner jag läst har varit mycket goda. De har berättat om pusseldeckare i Agatha Christie-anda och utlovat Morden i Midsomer-vibbar. Och eftersom böckerna utspelar sig i den anrika västgötska kulturmyllan och dess akademikerliv så spädde jag dessutom på mina förväntningar med några extra skopor Oxford-Morse och dito-Lewis.

Men jag tvingas erkänna att jag har sådana allvarliga brister som läsare att jag inte lyckades komma så mycket längre än till det inledande mordet i vardera bok. Jag saknar tålamod. Mea culpa. Jag blir nervös och stressad när en text innehåller för många utvikningar i backspegeln och dessutom upprepningar. Hur ledsamt som helst, för jag ser ju att böckerna är språkligt väldigt välskrivna och att presentationerna av persongalleriet ofta är himla finurliga. Så jag tror verkligen på att dessa berättelser är läsvärda och väl förtjänta av lovsång. Kanske kommer jag att ge dem en ny chans någon annan gång, när de personliga preferenserna kan tänkas ha skiftat en aning. Än så länge är jag fortfarande alltför intresserad av action och äventyr för att ha ro att begrava mig i skrynkliga kjolar, utspillt kaffe, urdrucken sherry och skvallriga sms utan att våga tro att det ska ha med mysteriet att göra. Men med tiden så. Med tiden…

Insikt

Skiter i friidrotts-VM. Inser att jag inte är intresserad av begivenheter som pågår i ett land där man för bara för några veckor sedan, å det grymmaste, torterade ihjäl tiotusentals hundar … för att det var “fest”.

Ibland, ofta, verkligen, verkligen spyr jag över mänskligheten.

Missade nästan

…att Metallica spelar på Ullevi ikväll. Är en sån enorm skummis att jag inte hade en aning om hur de låter (om man räknar bort basgångarna som sveper hitåt från arenan) förrän jag halkade ut på nätet och jotjobade. Och jo då, till och med jag hör att de vet vad de sysslar med. Men om det ska vara på det viset är jag möcke mer förtjust i Red Hot Chili Peppers, Linkin Park, Gorillaz och Iron Maiden. Vet inte hur töntigt eller gravt musikaliskt okunnigt det anses vara att först och främst lyfta fram dessa grupper och sedan trycka ihop dem i en och samma slitna soffa. Men så är det i alla fall. I am what I am and what I am is what I am.

Heartbeat

Är inte för inte som jag är gråtmilt fnosketokig i denna brittiska serie. Den må ha sina små brister här och där, men på det hela taget är den utomordentligt snyggt hopsydd säsong efter säsong, och min förtjusning inför den skådespelade versionen är till och med större än inför det litterära underlaget. Vad finns det att inte gilla? Yorkshires gröna kullar under 60- och 70-tal med tillhörande motorfordon, musik och färgskalor, i en nostalgisk blandning av hemtrevliga otroligheter: trixiga småskurkar, godmodiga original, finurliga poliser, kloka läkare, rättrådiga pubägare och däremellan en massa hundar, kossor, hästar och singlande vit snö som på beställning varenda julafton. Det är underbart, inte minst därför att man påminns om popdängorna man glömt och dessutom får chans att upptäcka ny musik. Som idag, när jag efter lite imponerande detektivarbete, via serien hittade fram till en ny favorit: Morcheeba. Deras “Run Honey Run” gjorde att jag fick ett dammkorn eller något liknande konstigt i ögat.Weird!

So.

This is the Captain speaking: I don’t have time to speak no more, I have some serious buying to do: Dive Deep by Morcheeba. Please, let me find an available, payable copy. Please, please, please. Okay, I’m done now. Signing off.

Addendum: It seems I will have to dive deep into the dark oceans of music albums passed if I’m ever to find a legit copy of Dive Deep. And adding to my sorrow: Yesterday, we said bye-bye to Colin Farrell, Rachel McAdams and Vince Vaughn. They took their leave in rather a disappointing way, but c’est la vie, I suppose. I had the hardest of times processing Mr. Semyon’s (Vince Vaughn’s) departure. His character was of a strangely fascinating kind.

En memoar som hjälper

Det var 7-dagarslån på Skuggan av ett liv av Hilary Mantel (övers. Marianne Mattsson), men jag hade sträckläst boken även utan kort tidsgräns. Boken liknar inget jag tidigare läst (men jag har erkänningsvis inte läst så många memoarer). Mantel är den vidunderliga författaren av kritikerrosade historiska romaner och här har hon gjort det igen: skrivit sin egen berättelse på ett sätt som väcker både beundran och eftertanke. Ganska tidigt i boken kommer själva våndan med att skriva på tal, och Mantel säger till sig själv: “tala bara om hur det kom sig att du sålde ett hus med en vålnad i”.

Till en början trodde jag att författarens uppmaning till sig själv gällde den konkreta händelsen i inledningen där boningshuset ska säljas och där vålnaden är styvfadern Jack som författaren ibland ser i trappan och som det svider i hjärtat på henne att behöva överge. Men sedan jag läst ut boken tolkar jag det som att vålnaden är Mantel själv, skuggorna av dem hon var men aldrig blev: Boken igenom gör hon blandade nedslag hos det barn, den tonåring, den student och den äkta maka som hon en gång var. På sätt och vis är de alla både döda och ofödda existenser. De finns inte längre och de har heller inte fortsatt längs de möjliga vägar som Mantel så här i efterhand föreslår dem. De förblir vålnader av svärdssvingande riddare, grå kontorsslavar, mammor till en flicka vid namn Catriona eller Modestine, svartflätade indianer, sockenpräster, etc. I deras ställe kom en sjukdom som förändrade författaren både fysiskt och mentalt.

En röd tråd genom Skuggan av ett liv är alla de rum där anden försöker hitta en plats att vara: hus, lägenheter, kroppar. Därför tror jag att man kan se husflytten i inledningen som både verklig och symbolisk, som en insikt om att det är dags att sluta vänta på de ofödda och i stället gå vidare. Ett sätt att röja ut på vinden och acceptera boningen som ens ande befinner sig i just nu (hur främmande ens kropp än ter sig).

Tar mig friheten att citera en passage ur boken:

”Jag skriver inte för att vinna särskild medkänsla. Människor överlever långt värre saker utan att fästa ord på papper. Jag skriver för att ta befäl över historien om min barndom och min barnlöshet, och för att finna fram till mig själv, om inte inuti en kropp så i det trånga utrymmet mellan en bokstav och nästa, mellan raderna där betydelserna viskar. En ande behöver ett hus och hyser in sig där den kan; man tar inte livet av sig bara för att man behöver tält i stället för klänningar. Det finns andra människor som precis som jag fått personligheten uppryckt med rötterna. Man måste hitta sig själv i den labyrint som är sociala förväntningar, minnets snårskog: vilka delar av dig har egentligen lämnats orörda? Jag har blivit så tilltygad av medicinska åtgärder, så saboterad och omgjord, så smal och så fet, att jag ibland tycker att det varje morgon krävs att jag skriver mig fram till en existens /…/”. (ur Skuggan av ett liv, av Hilary Mantel, 2014:195)

Mantel skriver med en sådan klok och egensinnig distans att jag härmed utser henne till förebild och hjälte.