Uppsnappat

Ibland, ibland tar jag mig tid att bläddra igenom den översta klungan av fb-uppdateringar, och i dag hittade jag något så fint som en ström spontangivna lästips från gör-det-själv-författare och dito lektörer och förläggare. Tipsen gällde främst deckarförfattare, av vilka jag hört talas om ingen. Därför har jag nu ägnat dagens alla lediga timmar åt att leta titlar, smakprov och tillgängligheter på biblioteket.

Sådant tar mer tid än vad man tror.

Och jag har än en gång kommit fram till att deckare inte längre är det som tilltalar mig – såvida inte det är Bo Balderson och hans statsråd med vidhängande, ovillig svåger som står för brottsstoppandet i äkta pusselgåteanda. Baldersons böcker håller hög och satiriskt skojig klass än, trots att de hunnit lägga väldigt många år på nacken nu. Det betyder något, tycker jag, när man som läsare får en ärlig chans att vara med och lösa brottet. Dessutom är jag evinnerligt tacksam för varje deckare jag kan hitta att läsa som INTE handlar om våld mot kvinnor i ett sjukt samhälle som för evigt kommer att låta våldet fortgå, samtidigt som författaren hängivet skildrar alla deprimerande perversa detaljer, sida upp och sida ner. I bästa fall är syftet att väcka avsky och opinion, men av alla de provläsningar jag hittills gjort så är det bara två titlar, båda av brittiska författare, som jag har hopp om att kunna smälta. Alltså skippar jag allt av Katarina Wennstam, Tove Alsterdal, Annika Bengtsson m fl och beger mig till Stadsbiblioteket för att hämta hem mina två britter.

Så, hur ska det gå? Ska hon överleva denna prövning? Fortsättning följer …

Advertisements