Läs inte detta!

Allvarlig spoilervarning. Det gäller Mörk jord av Belinda Bauer. Efter färdigläsandet kände jag mig manad att skriva en analys, att ha till hands för den händelse jag i framtiden behöver påminnas om diverse skrivargrepp, om vad som funkar och vad som inte gör det. Och sådant går inte att göra utan att avslöja början, mitten och slutet.

Så läs inte detta. Läs boken.

Blunda nu. Blunda! Eller titta bort. Titta på Brooklyn 99. Den är ganska rolig. Eller Rita. Hon är också rolig. Dansk och rolig.

Nu börjar jag …

Mörk jord av Belinda Bauer, analys

Boken kretsar kring tolvårige Steven Lamb och hans längtan efter en ”vanlig” familj. Hindret är hans morbror Billy som spårlöst försvunnit nitton tidigare. Troligen har han fallit offer för Arnold Avery, en seriemördande pedofil som i bokens början suttit i fängelse i arton år. Billys försvinnande är ett öppet sår i familjen, och Stevens lösning är att försöka hitta platsen där Avery kan ha grävt ner Billy. Därför har Steven, när boken börjar, i hemlighet varit ute på Exmoorheden så ofta han kunnat i tre års tid och grävt hål i regn och kyla, dimma och fukt, men hittills utan framgång. Trots det hopplösa i sitt företag fortsätter han, och intalar sig att om han bara lyckas hitta Billys kvarlevor så kan familjen få ett avslut och börja fungera som den borde. Just nu är hans liv fyllt av kölden från både människor och omgivning.

Huset där han bor med sin mamma Lettie, sin lillebror Davey och sin kärva mormor gränsar till Exmoorheden, och alltsedan Billys försvinnande står mormor varje dag i fönstret och spanar ut över heden som om hon tror att Billy plötsligt ska komma gående. Men ingen talar om Billy, och i tystnaden kring honom behandlas hans rum som en helgedom som inte får beträdas. Lettie bär agg mot sin mamma för att Billy alltid var favoriten och mot Steven för att han påminner om Billy. Själv föredrar hon sin femårige son Davey eftersom han är så lätt att ha att göra med, till skillnad från Billy som har en ständig rynka mellan ögonbrynen och inte säger så mycket. Hon beter sig ofta kallsinnigt och vresigt mot Steven, men även mot sin mamma – som aldrig verkar ha ett gott ord att säga till någon. Ändå verkar Steven tycka om sin mormor väldigt mycket. De är tvungna att vända på slantarna, och när hjulen till mormoderns shoppingvagn går sönder byter Steven i tysthet ut dem mot bättre och terränggående hjul som han hittat och som gör att hon nu kan ta sig fram mycket lättare än förut. Hon verkar nöjd med sin ”nya” vagn men säger inte ens tack.

Familjen har det så illa ställt att Steven bär slitna, begagnade kläder som luktar mögel och fisk. Det gör honom illa omtyckt även av lärarna på skolan, och de reagerar med avsky och ilska när de hittar honom blodig och tilltygad efter att ha blivit slagen och rånad av ett ansiktslöst mobbargäng i munkjackor. Vid ett tillfälle blir han dessutom slagen av sin mamma efter att gänget misshandlat honom och stulit både hans anorak och skor. Det är oklart om mamman förstår att han blir mobbad, men som läsare tänker man att det vore konstigt annars. Mamman är väldigt anonym, och det är mormodern också, hon som ständigt är misslynt och som blir väldigt arg på honom för att det nu gått hål på strumporna som hon stickat åt honom med sådant besvär. Steven försöker tala om för henne att strumporna var hans favoriter och att han är ledsen att de gått sönder, men hon lämnar rummet och han vet inte om hon har hört honom.

Rent berättartekniskt är det denna sorts nedslag i små men upprörande orättvisor som stegrar sympatierna för huvudpersonen och höjer insatserna.

Stevens ende vän är Lewis som lever under bättre materiella förhållanden men som, kanske på grund av sin ständigt arbetande och till synes ointresserade pappa, verkar ha ett behov av att hävda sig och gör det genom att umgås med Steven som ett slags boss som (också) alltid tar ifrån honom det som är bra (t.ex. den godaste delen av de medhavda lunchsmörgåsarna) och som aldrig betalar tillbaka slantarna ur den magra veckopeng han ofta kräver att få låna av Steven.

Den enda riktiga ljuspunkten i Stevens liv är när Lettie en kort tid har ihop det med farbror Jude. Då blir det skratt vid köksbordet och Jude hjälper Steven att gräva fram ett trädgårdsland för att odla morötter, potatis och bönor.

Ändå vågar man som läsare inte lita på farbror Jude och hans vänlighet mot Steven eftersom man i ett parallellt förlopp får ta del av seriemördaren Arnold Averys synsätt på barn alltmedan han avtjänar sitt fängelsestraff på livstid. Averys tankar och aktiviter vävs ihop med Stevens tankar och vardag, eftersom Steven i sina hopplösa ansträngningar att hitta Billys grav på Exmoorheden till slut bestämmer sig för att skriva till Avery och be honom berätta var Billy finns. Detta leder till psykologiska turer och övningar i tålamod, och man kan inte annat än hoppas på att Steven genom alla sina möten med översittare och futtigheter ska ha vuxit sig stark nog för att kunna plocka fram ett ess ur rockärmen när det verkligen gäller. Berättartekniskt har författaren grundat för den tanken genom att t.ex i hotsituationer framhålla att Steven kan springa väldigt fort, att han i sin jakt på information är envis och finurlig och lyhörd för tonfall och öppningar, att han i mötena med Lewis kan känna ett raseri ligga och pyra i väntan på att explodera, osv.

Farbror Jude blir en sorts mittpunkt där allting står och väger. När Jude är ihop med Lettie blir det så pass varm stämning i familjen att Steven glömmer bort sina föresatser att hitta Billy (eftersom syftet med det var att få ett snällt och trivsamt familjeliv). Och spaden som Steven använder för att gräva efter den döda Billy intar en symbolisk roll när den vid farbror Judes närvaro i stället börjar användas för att gräva fram liv. Men när Jude efter ett gräl med Lettie plötsligt ger sig av sammanfaller det med att Steven får ett vykort från Avery. Därmed vaknar målsättningen igen: Jude och livet försvinner, Avery och döden återvänder.

Vid brevkontakten med Steven blommar Averys sjuka sinnelag upp med förnyad kraft och han lyckas rymma och locka till sig Steven ute på heden genom att på ett vykort visa var han grävt ner Billy.

Berättelsen är skriven i tredje person, imperfekt, och med några få undantag berättad helt inifrån Stevens ömse Averys huvud. Det är ett dramaturgiskt smart drag eftersom det ökar spänningen när deras trådar alltmer dras ihop till en knut runt en kulle med vit ljung vid Blacklands. Samtidigt innebär de parallella perspektiven ett minerat fält eftersom handlar om sadism och pedofili. Och allt i Averys huvud kretsar kring dessa ting. Det gör att passagerna inifrån hans huvud är ganska kväljande, trots att Bauer undviker detaljer. Hon låter honom i stället ”gå loss” på barnens namn, svepande beskrivningar av deras reaktioner och på minnena av heden där han begravt dem. Och passagerna utifrån Stevens perspektiv gör en som läsare väldigt nervös – säkert syftet också – eftersom han är så hunsad och så orättvist oälskad. Långa stunder väcks även ett obehag inför hans övningar att ”tänka som en mördare” för att på så vis kunna kommunicera med Avery och få ur honom den information han söker. Men på det hela taget är Steven envist godhjärtad mot till exempel sin mormor och sin lillebror, han är modig och hemfaller aldrig åt självömkan. På sin höjd kan han tänka att han blir besviken när en lärare som tidigare berömt honom för hans fina brev plötsligt inte vet vem han är, men han kommenterar det inte ytterligare. Vilket gör honom till en hjälte i vardande, en person som man håller på, som man vill ska lyckas. Som man vill ska få upprättelse för alla orättvisor och tarvligheter som korsat hans väg.

Bauer undviker att tala om för läsaren vad hon eller han ska känna inför det som sker. Och tillsammans med huvudpersonens personlighet är detta ett grepp som ger vissa Kes-vibbar. Men till skillnad från Kes är det sparsamt med dialog i denna bok. Kanske är det också avsaknaden av romanfigurernas egna ”röster” som gör att de flesta av dem blir anonyma, på gränsen till ointressanta.

Alla återblickar och därhänlämnade reaktioner skapar en distanserande berättarstil och landar i något som liknar en andrahandsupplevelse, men eftersom jag (trots en otålighetssvacka i mitten bet ihop och) faktiskt läste ut boken så konstaterar jag att det var hoppet om att Bauer till sist skulle låta ett uns av medmänsklighet lysa fram hos Lettie och mormodern som fick mig att bläddra vidare. Att upplösningen sedan även ledde till en förändrad maktbalans ifråga om både Lewis och munkjackegänget var en ren bonus. Liksom att farbror Jude inte var helt borttappad i möjligheternas skog (för vid berättelsens slut verkade det som om han trots allt hade potential för att bli en snäll fadersgestalt). Men det viktigaste ur Stevens perspektiv verkar ha varit att hans mormor från och med nu förmodligen skulle sluta stå i fönstret och vänta på Billy. För efter att nästan ha blivit dödad av Avery har Steven fått överta Billys säng, och mormor vakar över honom under konvalescensen medan hon stickar nya strumpor åt honom. På så vis har han lyckats med det han ville. Han har fördrivit spöket Billy från familjen och äntligen intagit den plats som hela tiden borde ha varit hans. Dessutom, även om Steven med tvekan berättar för mormor att han nu tror sig veta var Billy ligger begravd så svarar hon att den saken kan vänta, att det viktigaste är att Steven mår bra.

Det betyder att Bauer slutar precis där hon började, med tanken på Billys grav ute på heden, men med nya lärdomar och insikter hos de inblandade – utom hos Avery som äntligen, kan man tycka, rensats bort från mänskligheten genom att bli ihjälslagen. Därigenom knyter Bauer ihop säcken på ett för alla parter, inklusive läsaren, tillfredsställande sätt.

Advertisements