En memoar som hjälper

Det var 7-dagarslån på Skuggan av ett liv av Hilary Mantel (övers. Marianne Mattsson), men jag hade sträckläst boken även utan kort tidsgräns. Boken liknar inget jag tidigare läst (men jag har erkänningsvis inte läst så många memoarer). Mantel är den vidunderliga författaren av kritikerrosade historiska romaner och här har hon gjort det igen: skrivit sin egen berättelse på ett sätt som väcker både beundran och eftertanke. Ganska tidigt i boken kommer själva våndan med att skriva på tal, och Mantel säger till sig själv: “tala bara om hur det kom sig att du sålde ett hus med en vålnad i”.

Till en början trodde jag att författarens uppmaning till sig själv gällde den konkreta händelsen i inledningen där boningshuset ska säljas och där vålnaden är styvfadern Jack som författaren ibland ser i trappan och som det svider i hjärtat på henne att behöva överge. Men sedan jag läst ut boken tolkar jag det som att vålnaden är Mantel själv, skuggorna av dem hon var men aldrig blev: Boken igenom gör hon blandade nedslag hos det barn, den tonåring, den student och den äkta maka som hon en gång var. På sätt och vis är de alla både döda och ofödda existenser. De finns inte längre och de har heller inte fortsatt längs de möjliga vägar som Mantel så här i efterhand föreslår dem. De förblir vålnader av svärdssvingande riddare, grå kontorsslavar, mammor till en flicka vid namn Catriona eller Modestine, svartflätade indianer, sockenpräster, etc. I deras ställe kom en sjukdom som förändrade författaren både fysiskt och mentalt.

En röd tråd genom Skuggan av ett liv är alla de rum där anden försöker hitta en plats att vara: hus, lägenheter, kroppar. Därför tror jag att man kan se husflytten i inledningen som både verklig och symbolisk, som en insikt om att det är dags att sluta vänta på de ofödda och i stället gå vidare. Ett sätt att röja ut på vinden och acceptera boningen som ens ande befinner sig i just nu (hur främmande ens kropp än ter sig).

Tar mig friheten att citera en passage ur boken:

”Jag skriver inte för att vinna särskild medkänsla. Människor överlever långt värre saker utan att fästa ord på papper. Jag skriver för att ta befäl över historien om min barndom och min barnlöshet, och för att finna fram till mig själv, om inte inuti en kropp så i det trånga utrymmet mellan en bokstav och nästa, mellan raderna där betydelserna viskar. En ande behöver ett hus och hyser in sig där den kan; man tar inte livet av sig bara för att man behöver tält i stället för klänningar. Det finns andra människor som precis som jag fått personligheten uppryckt med rötterna. Man måste hitta sig själv i den labyrint som är sociala förväntningar, minnets snårskog: vilka delar av dig har egentligen lämnats orörda? Jag har blivit så tilltygad av medicinska åtgärder, så saboterad och omgjord, så smal och så fet, att jag ibland tycker att det varje morgon krävs att jag skriver mig fram till en existens /…/”. (ur Skuggan av ett liv, av Hilary Mantel, 2014:195)

Mantel skriver med en sådan klok och egensinnig distans att jag härmed utser henne till förebild och hjälte.

Advertisements