Heartbeat

Är inte för inte som jag är gråtmilt fnosketokig i denna brittiska serie. Den må ha sina små brister här och där, men på det hela taget är den utomordentligt snyggt hopsydd säsong efter säsong, och min förtjusning inför den skådespelade versionen är till och med större än inför det litterära underlaget. Vad finns det att inte gilla? Yorkshires gröna kullar under 60- och 70-tal med tillhörande motorfordon, musik och färgskalor, i en nostalgisk blandning av hemtrevliga otroligheter: trixiga småskurkar, godmodiga original, finurliga poliser, kloka läkare, rättrådiga pubägare och däremellan en massa hundar, kossor, hästar och singlande vit snö som på beställning varenda julafton. Det är underbart, inte minst därför att man påminns om popdängorna man glömt och dessutom får chans att upptäcka ny musik. Som idag, när jag efter lite imponerande detektivarbete, via serien hittade fram till en ny favorit: Morcheeba. Deras “Run Honey Run” gjorde att jag fick ett dammkorn eller något liknande konstigt i ögat.Weird!

So.

This is the Captain speaking: I don’t have time to speak no more, I have some serious buying to do: Dive Deep by Morcheeba. Please, let me find an available, payable copy. Please, please, please. Okay, I’m done now. Signing off.

Addendum: It seems I will have to dive deep into the dark oceans of music albums passed if I’m ever to find a legit copy of Dive Deep. And adding to my sorrow: Yesterday, we said bye-bye to Colin Farrell, Rachel McAdams and Vince Vaughn. They took their leave in rather a disappointing way, but c’est la vie, I suppose. I had the hardest of times processing Mr. Semyon’s (Vince Vaughn’s) departure. His character was of a strangely fascinating kind.

Advertisements