Nyläst

Nu är det tre böcker som kan lämnas tillbaka till bibliioteket.

1. MemoRandom av Anders de la Motte

Det inledande kapitlet är en krok som heter duga: Huvudpersonen David Sarac håller på att tappa kontrollen över sin bil i en tunnel. Samtidigt som olyckan är på väg att ske anar man att han redan är fysiskt skadad på något vis. Känslan av att mystiska krafter bedriver ett dödligt spel förstärks av att Saracs försök att undvika kollisionen varvas med fragmentariska bilder av hotfulla skuggor och minnen. En insikt om att han gjort något oförlåtligt…

Resten av boken är precis lika spännande som inledningen, och jag blir knäsvag av beundran inför hur de la Motte lyckats väva ihop en sådan intrikat och hårdkokt historia och samtidigt bevara en sympatiskt ”snäll” ton. Inga spekulativa gruvligheter. Däremot fullt av små träffsäkra markörer som övertygar en om att författaren vet exakt vad han pratar om, och dessutom har full koll på hur läsaren, på bästa otvungna sätt, ska kunna lotsas genom världen som skildras.

Utan att avslöja för mycket för mig själv om och när jag ser denna bloggpost igen och bestämmer mig för att läsa om boken när alla detaljer blivit lagom bortglömda, kan jag berätta att boken är uppbyggd kring temat minnesförlust. Den röda tråden blir huvudpersonens kamp att hitta tillbaka till sig själv och förstå vad de mystiska minnesbilderna han har betyder. Medan han gradvis pusslar ihop sin identitet igen upptäcker han allt fler otrevligheter om sig själv, hemligheter och förfaranden som gör att ett antal människor nu är ute efter honom.

Att låta ens fiktiva huvudperson lida av minnesförlust är ett trixigt skrivargrepp men när det lyckas, som i MemoRandom, bjuder det på en väldigt tacksam läsning: Alla krystade bakgrundsmatteläggande tillbakablickar mitt upp i handlingen, ”han hade” hit och ”hon hade” dit, kan skippas. I stället blir det förflutna ett intresse i sig själv, och som läsare följer man mer än gärna med på varenda liten utflykt till dåtiden, till vad-var-det-som-hände-som-gjorde-att-det-blev-så-här-informationen.

Ändå kan det vara klurigt att få fram informationsflödet rent praktiskt på sidorna. I MemoRandom har lösningen varit att låta berättarperspektivet flytta runt mellan olika huvudaktörer i sina egna små berättelser – i sina egna cirklar vilka man som läsare förstår snuddar vid varandra. Exakt hur mycket dessa cirklar korsar varandras banor står inte klart förrän i slutet av boken. Det ger läsningen extra krydda eftersom man i ett tidigt skede lätt tror sig förstå hur vissa saker hänger ihop, bara för att mot slutet bli varse att det fanns fler bottnar att upptäcka. Och kanske fler ändå…

2-3. Den svarta löparen och Minns mig som en ängel, av Kristina Appelqvist

Appelqvists böcker är flitigt utlånade på biblioteket och alla recensioner jag läst har varit mycket goda. De har berättat om pusseldeckare i Agatha Christie-anda och utlovat Morden i Midsomer-vibbar. Och eftersom böckerna utspelar sig i den anrika västgötska kulturmyllan och dess akademikerliv så spädde jag dessutom på mina förväntningar med några extra skopor Oxford-Morse och dito-Lewis.

Men jag tvingas erkänna att jag har sådana allvarliga brister som läsare att jag inte lyckades komma så mycket längre än till det inledande mordet i vardera bok. Jag saknar tålamod. Mea culpa. Jag blir nervös och stressad när en text innehåller för många utvikningar i backspegeln och dessutom upprepningar. Hur ledsamt som helst, för jag ser ju att böckerna är språkligt väldigt välskrivna och att presentationerna av persongalleriet ofta är himla finurliga. Så jag tror verkligen på att dessa berättelser är läsvärda och väl förtjänta av lovsång. Kanske kommer jag att ge dem en ny chans någon annan gång, när de personliga preferenserna kan tänkas ha skiftat en aning. Än så länge är jag fortfarande alltför intresserad av action och äventyr för att ha ro att begrava mig i skrynkliga kjolar, utspillt kaffe, urdrucken sherry och skvallriga sms utan att våga tro att det ska ha med mysteriet att göra. Men med tiden så. Med tiden…

Advertisements