Month: September 2015

Filmrecensioner i koncentrat

Hade stora förväntningar på Mission Impossible: Rogue Nation och Terminator Genisys. Antagligen också det som gjorde båda tittningarna till plaff pannkaka: Förväntningar har en tendens att blåsas upp till gigantiska bubblor med så tunna hinnor att de exploderar rakt i fejset på en vid första bästa och minsta kontakt med verkligheten.

Det bästa jag vet är action- och sci fi-filmer, och min toleransnivå för hur osammanhängande sådana filmers snabbklippta, skrälliga scener får lov att vara är tämligen hög. Men Mission Impossible börjar helt omöjligt och fortsätter sedan i samma stil hela filmen igenom. Förutsättningarna för Terminator Genisys är lite mer fantastiska och bäddar för en större acceptans av omöjligheterna, men när de enskilda scenerna visar sig vara så fragmentariska att en bakgrundsröst med jämna mellanrum måste förklara handlingen för en, då blir jag riktigt besviken och uppbragt. Ledsen, rent ut sagt.

Vad ska man se på, se på, se på när, se på när det är så här?

Advertisements

Natthimlen

Ställde naturligtvis väckarklockan på “blodmåne” och trampade upp till Västerberget för att se på fenomenet. Vi missade oj-vad-nära-den-tycks-vara-stunden (som tydligen framträdde runt tvåsnåret), men vi såg ju så mycket annat underbart. Ljusskäran som blev mindre och mindre tills månen var helt “röd”* och hängde där så påtagligt tredimensionell att det var lite skrämmande, insikten att den inte bara är en liten skiva på vår kvälls- och natthimmel utan en stor himlakropp som hänger efter oss, tyst och envist, inom räckhåll men ändå ohyggligt långt bort.

Bland de övriga häftigheterna ingick att vädret var så perfekt. Inte särskilt kallt, och inte ett moln på himlen. Ljusbruset från staden och dess invånare gick förstås inte att undvika. Gjorde det svårt att få syn på Lilla Björn och Polstjärnan. Men Orion lyste till exempel så extremt vackert och klart att man till och med kunde se hans båge. Tror också att det måste ha varit Venus som lyste som en silverlampa lågt på himlen i öster. Dock hittade jag inte Andromeda och M31, den enda galax förutom Vintergatan som man ska kunna se med ett obeväpnat öga. Får väl bli nästa gång som vi frivilligt kliver upp mitt i natten och glider runt i skogen som skuggor tillsammans med en och annan annan skugga som också vill se fenomenen på natthimlen. Tog inga egna bilder, så det får bli så här i stället. Länk till ESA.

* egentligen smutsrosaorangebrun

Bokmässan 2015 lördagsrapport

Efter några timmars skilda monter- och scenprogrampunkter sammanstrålade M och jag vid ett fikabord, och han berättade ganska stolt att hans tår råkat hamna under fötterna på Jan Guillou när denne varit på väg till sitt signeringsbord. Förstår hur stort det måste ha känts, men jag skulle ändå aldrig ha bytt det – aldrig i livet – mot min egen handskakning med Conn Iggulden. Listening to Mr. Iggulden, twice (no, I’m not a stalker, he made an appearance in two different and equally important contexts) was an absolute joy! Definitely worth all the angst and suffering involved in navigating through a dense and loud and slow-moving crowd of Saturday book lovers. It was totally worth it, and there’s a new favourite author in town. Brilliant and fun. Brilliantly fun. Had I believed in reincarnation, this day would have given me a new goal in life (or should that be “in death?”): to come back as someone as smart and inspiring as Mr. Iggulden. I would have preferred to buy his latest novel, Trinity, in English, but leaving the Book Fair without a signed copy was not an option. So I scrambled to get in line for the translated version, Solvarg, and now I’m really, really, really looking forward to reading it!

I övrigt ingick införskaffandet av mitt alldeles egna och signerade ex av Bli som folk av makalösa Stina Stoor. Vågar nästan inte öppna boken eftersom jag vet att jag kommer att bli alldeles matt och überimponerad av varenda novell.

Jag vet också att det är patetiskt att stå där i signeringsköerna och vänta på att få berätta för redan uppburna författare, oavsett om de heter Iggulden, Stoor eller något annat, hur bra man tycker att de är. Det måste ju kvitta fullständigt vad jag, en total främling med tokigt hår, tycker om deras arbetsinsatser. Ändå kan jag inte låta bli att säga något, oftast framstressat sluddrigt, för om jag inte får berätta hur upplyftad deras texter gör mig så spricker jag!

Satt ganska länge på en stol vid Crime Scenes scen, mest för att jag höll på att få ett anfall av trängseln och det var enda stället som för stunden hade en knuff-fri zon utan en massa människor som i plötsliga anfall brast ut i nasala gapigheter i öronen på en. Satt där på stolen och tänkte att här blir jag sittandes tills någon bänder loss mig. Och medan jag satt där och pyrde (och lugnade ner mig) fick jag några lästips. Vid min ankomst var Thomas Engström och Joakim Zander i färd med att berätta om sina böcker och sina förfatarskap, och därefter följde Varg Gyllander och Jørn Lier Horst. Kunde inte låta bli att lägga deras boktitlar till intresselistan. Fick veta att STHLM:Inferno är produkten av en lista Gyllander som gjorde med de 10 vanligaste deckarklyschorna som han sedan valde att baka ihop dem till en enda bok. Och resultat beskrevs vara en sorts Modesty Blaise-historia som går i 180 knyck. Låter som något jag skulle kunna gilla. Saken måste undersökas. Lier Horsts bok heter Vinterstängt och är enligt författaren själv inte så actioninriktad utan fokuserar mer på enskilda människoöden, på mekanismerna som skapar en brottsling. Låter också som något jag skulle kunna gilla.

Ett annat boktips som jag tänker följa upp är Mary av Aris Fioretos, även om jag misstänker att ämnet egentligen är för hemskt för att jag ska klara av det.

I övrigt lyssnade jag på vad Jenny Åkervall och Yvonne Hirdman hade att säga.

Sedan köpte jag översättningen av Hilary Mantels två storsäljare: För in de döda och Wolf Hall. Så att jag slipper gråta när jag måste lämna tillbaka dem till biblioteket.

Om man summerar dagen så har tusenlapparna flaxat iväg värre än galna flyttfåglar. Bara entrébiljetterna och varsin macka + dryck gick på nästan 600 spänn. Can the baby say “insane usury”? Men både Mr. Sweetie-pie och jag är nu massa fina nya lärdomar och roliga erfarenheter enormt mycket rikare.

Och nu ska jag läsa. Solvarg, here I come!

Det var lite hurra faktiskt

Förutom att jag efter mitt besök hos Cornérs nu blivit några målarprylar rikare (och några pengar fattigare – inte värre än att morgondagens Bokmässebudget blir lite snålare än tänkt, men det överlever arrangörerna och författarna säkert) har jag också blivit några viktiga akvarellkunskaper rikare. Bland guldkornen återfinns kursledarens sammanfattning av essensen i akvarellmålning:

Se ljuset och måla skuggorna.

Se där så viktigt det är att en kursledare själv är en aktivt utövande person, en person danad av praktiska erfarenheter som gör att hon eller han vet vad sjutton de pratar om. “Se ljuset och måla skuggorna.” Kändes som om jag fick en uppenbarelse när orden uttalades, och nu har jag satt dem på piedestal och utnämnt dem till den där gaphalsen som man så ofta har sittande på ena axeln varje gång man vill vara kreativ. Måla, musicera, skriva…

När jag skriver “skriva” får jag dåligt samvete, för jag har en text som måste bli färdig till 1 oktober, men de närmaste dagarna kommer mitt fokus att ligga på sådant som andra har skrivit.

Hoppas bland annat mycket på att under lördagen få tag på novellsamlingen Bli som folk av Stina Stoor, en av mina absoluta favoritnovellförfattare, och även att få lyssna till Mattias Hagberg, aktuell med sin rysansvärt suggestiva De användbara, och som dessutom var vår skrivarcirkelledare i våras. Och om jag har tid och pengar över på söndagen kommer jag även att lyssna på Anders de la Motte. Hans böcker är de enda i den svenska deckar- och kriminalfloden som jag frivilligt kastar mig över eftersom de bjuder på sådana maffiga och ändå djupt människovänliga adrenalinkickar att jag blir djupt imponerad. Och grymt nyfiken på hans arbetsmetod(er).

Renskrift

Grattis till mig för att äntligen ha renskrivit mina resedagsboksanteckningar från vårt ljuvliga vagabonderande i Öresundsregionen i slutet av augusti/början på september. Blev en hel liten bok. En väldigt liten bok. Tjugotre sidor. Men ändå.

Var ett både roligt och ledsamt jobb. Roligt på grund av alla påminnelser om skojiga ting, såväl halvplanerade som otippade, som vi fick se och uppleva. Ledsamt på grund av att nästa chans till flykt från den slitsamma verkligheten känns så oerhört avlägsen.

Me wants out and me wants it now.

I morgon börjar akvarellkursen på ABF. Hurra. Hoppas jag.