Filmrecensioner i koncentrat

Hade stora förväntningar på Mission Impossible: Rogue Nation och Terminator Genisys. Antagligen också det som gjorde båda tittningarna till plaff pannkaka: Förväntningar har en tendens att blåsas upp till gigantiska bubblor med så tunna hinnor att de exploderar rakt i fejset på en vid första bästa och minsta kontakt med verkligheten.

Det bästa jag vet är action- och sci fi-filmer, och min toleransnivå för hur osammanhängande sådana filmers snabbklippta, skrälliga scener får lov att vara är tämligen hög. Men Mission Impossible börjar helt omöjligt och fortsätter sedan i samma stil hela filmen igenom. Förutsättningarna för Terminator Genisys är lite mer fantastiska och bäddar för en större acceptans av omöjligheterna, men när de enskilda scenerna visar sig vara så fragmentariska att en bakgrundsröst med jämna mellanrum måste förklara handlingen för en, då blir jag riktigt besviken och uppbragt. Ledsen, rent ut sagt.

Vad ska man se på, se på, se på när, se på när det är så här?

Advertisements