Natthimlen

Ställde naturligtvis väckarklockan på “blodmåne” och trampade upp till Västerberget för att se på fenomenet. Vi missade oj-vad-nära-den-tycks-vara-stunden (som tydligen framträdde runt tvåsnåret), men vi såg ju så mycket annat underbart. Ljusskäran som blev mindre och mindre tills månen var helt “röd”* och hängde där så påtagligt tredimensionell att det var lite skrämmande, insikten att den inte bara är en liten skiva på vår kvälls- och natthimmel utan en stor himlakropp som hänger efter oss, tyst och envist, inom räckhåll men ändå ohyggligt långt bort.

Bland de övriga häftigheterna ingick att vädret var så perfekt. Inte särskilt kallt, och inte ett moln på himlen. Ljusbruset från staden och dess invånare gick förstås inte att undvika. Gjorde det svårt att få syn på Lilla Björn och Polstjärnan. Men Orion lyste till exempel så extremt vackert och klart att man till och med kunde se hans båge. Tror också att det måste ha varit Venus som lyste som en silverlampa lågt på himlen i öster. Dock hittade jag inte Andromeda och M31, den enda galax förutom Vintergatan som man ska kunna se med ett obeväpnat öga. Får väl bli nästa gång som vi frivilligt kliver upp mitt i natten och glider runt i skogen som skuggor tillsammans med en och annan annan skugga som också vill se fenomenen på natthimlen. Tog inga egna bilder, så det får bli så här i stället. Länk till ESA.

* egentligen smutsrosaorangebrun

Advertisements