Month: November 2015

Första advent

För första gången nånsin (?) har detta hem städats, fönsterputsats, julgardinats och julduksbordats, adventsstjärne- och ljusslingeprytts samt pepparkaks- och saffransbullebebakats precis lagom till första advent. Så att det idag vid frukosten bara var att tända första ljuset, äta (nästan) första bullen och allmänt trivas i decemberfärgerna.

Det var ingen lätt väg dit, det var det inte, men nu vet förnöjsamheten inga gränser. Och detta trots att jag fick gravt överslag bland butikernas juleljushyllor och köpte så disparata ting att vi nu befinner oss på gränsen till Kitschland.Konstigt, jag som annars har mycket god smak. Beviset: De få ting som jag ser i butikerna och som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att införskaffa för egen del är alltid sådana hyperexklusiva ting att de inte går att lösa för pengar, annat än om man är en “smart” figur. Finns det kurser att gå för att bli det? Troligen. Men ledda av blott halv-“smarta” figurer. Så wåtts dö pojnt?

Men jag lovar, nästa år blir det ingen jävla grön adventsstjärna i arbetsrummet, inga ledlampiga snögubbar med stickade halsdukar i bokhyllan, ingen isblå bärslinga på balkongen. Nästa år blir det enbart gnistrande silverljus överallt. Kanske.

 

Post scriptum: I know full well that “depression” is nothing more than a badly mixed cocktail of assorted chemical substances in the brain. But no matter how far that knowledge may take me, whenever the Black Dog tries to suffocate me, I never get farther than when Mr. Cohab takes it upon himself to literally pour me out of bed. There’s a certain je ne sais quoi to being robbed of one’s duvet and pillows –  and mattress – and finding oneself nekkid smack in the middle of cold floor and cold air, all the while the percolator in the kitchen sings its badly tuned but alluring coffee song. Those are the things that make you shape up in no time. In no time, I tell you.

 

Mer DiCamillo

Har nu även läst Kate DiCamillos Edward Tulanes fantastiska resa, med illustrationer av Bagram Ibatoulline, och i översättning av Ulla Roseen.

Handlar om porslinskaninen Edward Tulane, som till en början inte är så särskilt sympatisk, självgod och uppfylld av sin egen viktighet som han är. Han älskas högt av sin matte, flickan Abilene, men älskar ingen tillbaka. Abilenes mormor, som är den som från början låtit tillverka Edward, verkar förstå hur det är fatt med honom och berättar en saga för honom och Abilene om en kärlekslös prinsessa som det går illa för. Edward bryr sig inte så mycket om sagan förrän han faller överbord på en seglats över havet och blir liggande på botten tills stormar och vågsvall virvlar upp honom så pass långt mot ytan att han kan bli uppfiskad av en gammal fiskare. Och så börjar Edwards resa mot en förståelse av vad meningen med livet är. Han möter en rad olika människor och djur som genom hans vittnesmål blir läsarens vänner, vilka det gör ont att skiljas ifrån varje gång ödet, eller vilka krafter det nu än är som är i görningen, knuffar iväg honom mot nya möten.

DiCamillos sätt att skriva på är väldigt speciellt, och jag har svårt att sätta fingret på varför hennes berättelser fungerar och blir så gripande. Det är en blandning av ett traditionellt och distanserande sagoberättande och ett uttalat, sedelärande budskap. Egentligen borde det inte fungera, men det gör det. Kanske på grund av att världarna hon skildrar är så på gränsen mellan saga och verklighet att det öppnar för läsarens egen tolkning av världen. Magi uppstår och dröjer sig kvar.

Senast genom läsglasögonen

Inte så kul att man numera behöver sådana, men den sortens besvär glömmer man snabbt när man läser så pass bra böcker som jag läst på sistone:

1. Quantum of Tweed. The Man With the Nissan Micra av Conn Iggulden. Handlar om en man som äger en herrekipering och som av en slump, där hans Nissan Micra är huvudaktören, hamnar i lönnmördargebitet. Komplikationer uppstår och saker och ting drivs till sin spets på ett mycket underhållande sätt.

2. Blackwater av Conn Iggulden. Handlar om en man som ber sin bror om hjälp med att lösa ett allvarligt problem han fått med sin frus nye älskare, en skurk med en livsfarlig torped som bihang. Allt är förstås inte som det verkar, och innan berättelsen nått sitt slut är det mer än en person som hunnit bli mer än häpen.

3. Trollkarlens elefant av Kate DiCamillo. Handlar om en föräldralös pojke som letar efter sin försvunna lillasyster. Han får oväntad hjälp av en mystisk spåkvinna, en inspärrad trollkarl, en klok polisman, en lemlästad adelsdam, en portvaktande nunna, en slutkörd betjänt, en fnittrande stenhuggare, en hungrig tiggare, en blind hund och inte minst en framtrollad elefant. De flesta av dessa figurer längtar efter att hamna på det ställe där det är meningen att de ska vara. Och hela berättelsen är ett stycke magi av vackraste slag.

I övrigt har jag försökt titta lite på Augustprisets webbsändning eftersom jag blev imponerad av att Jessica Schiefauer lyckades ta hem förstapriset i barn- och ungdomsklassen en andra gång. Men sedan blev det så pinsamt på scenen att jag var tvungen att stänga av. Får räcka med att jag läser boken.

So clever it hurts

Captain’s log, Terra date 101115: Today, our crew (me, myself and I) dealt with a mysteriously high-pitched enemy simply by donning a private detective’s cap and taking ourselves elsewhere in order to solve the problem. The mission was successful. There was no bloodshed and no casaulties. I’m proud to say, this ship is in very capable hands indeed.

And to celebrate, here’s a happy, happy song:

Härmed uppsatt på önskelistan

Religion för ateister av Alain de Botton. Just nu läser jag bibliotekets e-version men jag vill ha ett eget exemplar och jag vill ha det nu. Eller nästa vecka. Åtminstone i slutet av den här månaden. Allra senast lagom till jul.

För det är en mycket rolig – i både svensk och dansk bemärkelse – bok som får de troende-på-ingenting att känna sig mindre ensamma här i världen och med gott samvete fortsätta njuta av katedralbyggen, zen-meditation, Bachs musik, klosterträdgårdar, Giottos målningar, tempeltrappor, med mera, med mera.

Är inte ett dugg förvånad över att den svenska versionen av boken är utgiven på Brombergs förlag. Tänk om man någonsin skrev något så bra att det gjorde sig förtjänt av en utgivning där. Då skulle höjdpunkten vara nådd.

Science fiction på Stadsbiblioteket

Så har man varit och lyssnat på skotske författaren Ken Macleod som mycket stillsamt och vänligt berättade om sina böcker och sitt skrivande  På frågan om sin arbetsmetod berättade han till exempel att oavsett hur han gör, skriver rakt upp och och ner eller planerar i förväg, så stöter han alltid på tegelmurar åtföljda av några veckors kämpigt funderande. Upplyftande att få reda på, eftersom han ju bevisligen alltid lyckas lösa problemen och färdigställa sina böcker. Något att minnas när man själv sitter där och tvivlar och snörvlar.

MacLeod är en produktiv och prisbelönt sci-fi-författare, ändå var hans författarskap helt nytt för mig. Det låg ett fint urval av hans böcker utanför Hörsalen, och jag var där i så god tid att jag hann småläsa i några före själva scenprogrammet. Fastnade slutligen för Descent som MacLeod placerade i “confessional”-fåran, ett format han inspirerats att använda efter att ha läst “bloke lit” av Nick Hornby. MacLeod förklarade att den typen av bok är rolig att skriva eftersom den utan några speciella åthävor låter berättarjaget avslöja vem han är och vad han gjort för dumma saker i det förflutna … samtidigt som författaren därmed får chans att säga det han vill ha sagt om mänskligheten i allmänhet och representanter för det egna könet i synnerhet.

Första sidans första mening: “The trouble with my job is that far too often it lets me lie late in bed, watching my ex-fiancée.” Väcker så många frågor att jag bara var tvungen att låna hem. Och om jag har tid och pengar på söndag kl 15.30 kommer jag att besöka Science Fiction-bokhandeln – som är jättefin och värd många besök – då Ken Macleod enligt uppgift signerar sina böcker.

Macleod tipsade om en av sina noveller, “Earth Hour”, som går att läsa gratis på nätet: http://www.tor.com/2011/06/22/earth-hour/

Tror att det är okej att även länka till novellen “Who’s Afraid of Wolf 359”, eftersom jag fann länken på förlagets egen sida: http://outofthiseos.typepad.com/blog/files/KenMacleodWhosAfraidofWolf359.pdf