Month: December 2015

Liten värld?

I går upptäckte jag att det knappast är en slump att jag är stormförtjust både i Terry Pratchetts böcker och i de två senaste Tomb Raider-spelen. För vem har skrivit Tomb Raider (2013) och Rise of the Tomb Raider om inte Rhianna Pratchett, dotter till ovan nämna favvisförfattare T. Pratchett?

Jag borde också skriva, men om jag ska försöka mig på ett bokslut så här under 2015 års sista 3 dygn så hittar jag farligt stora sprickor i “Hon som skrev klart sin angelägna roman”-drömmen.

Frågan är: Kommer drömmen att explodera i nyllet på mig, eller kommer jag att ta fram musklerna och limmet och vinka farväl till tvivlet – och lättjan – samtidigt som jag vinkar ajöss till det här året? Vet inte än. Vet bara att svaret i alla fall inte ges i några “hej, hej, skrivarkompisar”-kurser. De som anmäler sig till den sortens kurser och cirklar är ofta lika veliga som jag själv är. Vilket hittills alltid har slutat med att jag känner mig bra mycket mer dränerad än peppad. Bummer!

Så bort med alla skrivar-, målar- och andra kurser under 2016. Bort, bort, bort!

Note to self:
Write. Or don’t write. But make a decision, why don’t you? And also: Don’t expect other people to help you, or give you support in any of your creative enterprises. You’re in this on your own. Like it or not, I don’t care, but accept it. Deal? Then your life as a twentysixteenian has a fair chance of turning out to be awesome. So, good luck to ya and a Happy New Year!

 

 

Advertisements

Hallå, Jorden?

Är väl tvungen att acceptera faktum: kommer aldrig att borda en rymdfärja och fara iväg ut i universums okändheter. Men chansen finns fortfarande att bli uppringd av varelser där ute. Även om det bara skulle vara en busringning. Helt okej, vilken grej. ET phone home och allt det där.

Under tiden fortsätter livet här på Jorden. Julen var julig och ljuvlig. Resultatet blev bland annat egen rödkål, glittriga små granar (med betoning på små), en upplyftande tjock box med barockmusik på tidstypiska instrument under Christopher Hogwoods suveräna ledning, oslagbart trevlig högläsning av Tony Robinson ur Terry Pratchetts Guards! Guards!. Däremellan brittisk julhumor med Miranda Hart, uppbyggliga och humoristiska visdomar från Alain de Botton i en alldeles egen version av Religion för ateister, sockgång i jättefina varmisar med tofsar, chokladnalle med röd rosett och rött hjärta, en alldeles egen version av sudokubok (nu får Emmett ha sin ifred … kanske), tolv tigrar -snart är de väl inte fler i verkligheten heller, hemska hemska människor! – som ska hjälpa mig hålla ordning på det kommande årets månader.  Sedan avslutades allt med ett farligt spännande äventyr som innebär att jag har sjukt svårt att lämna spelsoffan. Emmett skänkte mig Rise of the Tomb Raider. Så ofattbart generöst att jag ännu inte riktigt hunnit fatta det. Och om jag säger att spelet gör mig besatt så är det en blatant underdrift. På basis av tidigare Tomb Raider-äventyr tror jag att Emmett visste hur det skulle bli. Ändå gav han mig det. Det är så snällt och roligt att jag får glädjefnatt. På julaftonsnatten spelade jag 7 timmar på raken utan att märka det, och sedan gick det inte att sova för jag undrade (och undrar än) vad ända i glödhetaste helvete det är meningen Lara ska göra med uraniumvagnarna i Red Mine. Tycker att hon har testat allt, allt, allt! Och snart ska vi vara hundvakter åt två überaktiva bordercollisar så jag gissar att jag kommer att bita på naglarna tills jag äntligen får tid att bege mig till den radioaktiva gruvan igen. Håll ut, Lara! I’ll be back.

God juldikt

julgran02_Carolisabella

I en sista Captain’s Log så här före jul väljer jag att återanvända juldikten som jag hamrade ihop till årets julkortshälsning. Borde kanske ha hittat på en alldeles ny dikt att skriva här, men alla julklappsrim har gjort mig totalt och komplett diktdränerad.

Så.

Julen snart är kommen, och kanske snön med den
och granarna i skogen, de ropar ”Kom igen!”
Nu är det dags för glitter och röda näsors snor
Så vantarna ta på och ock halsduken och skor
och dansa runt i stugan kring gröt och glögg och mat
och knäck och saffransbullar och skinka på stort fat
För snart så kommer tomten, med skägg och säck så snäll
och frågar om du vet vad han sysslat med var’ kväll
Han klappar har broderat och snickrat och byggt fram
kanhända vill han nu för allt snärj ha en stor kram
Sen drar han hem till Kalle, ja Ankas glada jul
för TV:n den står på ut’ i nisseverkstans skjul
Där trivs han fint i dofterna av pepparkakors bak
men tomtemor till stranden rymt, hon har en annan smak
Vi andra sjunger Stilla natt och Tusen juleljus
Vi sjunger högt och klunkar glögg, det är vårt lilla bus
Sen somnar vi i prasslet från presentpapper och vax,
i lukterna från granens barr och en orastad tax
Vi vaknar med en helig ed att aldrig glömma bort
essensen i att minnas det som hastigt ter sig kort
Det gäller både taxar små och julen röd och stinn
Så helgen hälsas gladeligt, vi sväljer vårt ”Försvinn!”

GOD JUL

 

 

Lite mörk och kulen men ändå så här

Pysslandet och paketerandet, rimmandet och dekorerandet, cyklandet hit och dit i jakt på kompletteringar – Obs! Frölunda torg är FINT; mycketmycketmycket, tusen gånger om, trevligare än Nordstan! – och bakandet och matlagandet*: alla dessa ting är ganska tröttande men också och smygigt julstämningsförhöjande. Det märker man när man slutligen ligger utslagen mitt i resultatet. Bland alla decemberdofter, -färger, -smaker, -sånger och -plädar.

Axplock:

 

* Är alla dessa ord? Som synes.

Kan pengabrist vara bra?

När man ska köpa julklappar till nitton personer, klart att det tär på både fantasin och orken. Och plånboken. Det märkliga är att den dyraste klappen var den som skulle till den yngsta i sällskapet, en 2-åring.

Åh, på vilken underbart grön kvist sitter väl icke den som äger förståndet att äga en leksaksaffär (catering especially to two-year-olds)!

Hur som helst, fick i villervallan lust att köpa en bok, alldeles till mig själv. Och medan jag, som en del av den massivt julklappshandlade folkvandringen, trampade gata upp och gata ner upptäckte jag till min glädje att det ställe där folk vimlade som mest var i de numera nästan undanröjda bokaffärerna. Vilket glädjebesked. Trots alla larmrapporter verkar folk minsann visst vilja läsa böcker.

Skruttade runt bland hyllorna tills jag fick syn på ett omslag och en titel som skilde sig från mängden (skållat tips till alla bokutgifvare). Det var Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent. Läste de inledande meningarna och hade rusat till kassan snabbare än Fantomen (“När Fantomen rör sig står blixten stilla”, gammalt djungelordspråk) om plånboken blott medgivit något så tungt och vederhäftigt som en inbunden bok.

Jag: “Hej, jag undrar, Mannen som läste högt på 6.27-tåget, finns den som pocket?”

Expediten: “Du menar Mannen som läste högt på 6.37-tåget, nej den har inte kommit ut som pocket än.”

Först tänkte jag att det kanske rörde sig om två helt olika böcker, att högläsningen på 6.27-tåget var något helt annat än högläsningen på 6.37-tåget och att den förstnämnda, som ändå verkade vara lite tidigare ute, kanske trots allt hunnit komma ut som pocket. Öppnade kakhålet och tog meddelst en djup inandning sats för att fråga. Men så noterade jag expeditens ansiktsuttryck och bet mig i tungan, bokstavligen. Sa med en suck hej då till hennes bortvända rygg och lät mig sakta rullas nerför trapporna, ut i regnet och mörkret.

Men kanske var det ljusare än jag trodde, för så här en stund efter hemkomsten har jag funnit en (endast en) tidningsrecension av boken, och den är inte direkt positiv. Om Tobias Holmgren har rätt i sitt omdöme ska jag vara glad att min plånbok gäspade svart och tom. Tror bannemej jag hade avlidit om jag kommit hem med en “sockersöt feelgood”. Får sjösjukekänningar bara jag tänker på det. I recensionen nämns bland annat Amelie från Montmartre som ett slags jämförelse, och jag säger bara: Audrey Tautou – supercharmig. Filmen – helt jävla galet tråkig.

Halkigt och glatt

Idag var det Lucia och svart-is. Firade med julsång och förätning på saffransbullar. Pepparkakor borde ha ingått, men jag hann liksom inte fixa en deg och kavla och forma och grädda och bränna. För jag hade fullt upp med att tävla med mig själv om att komma ner i en arbetskvalitet som ska motsvara förra veckans lönedumpning.

Det gick jättebra. Aldrig nånsin tidigare har det varit så lätt och enkelt att få saker och ting ur händerna. Är så lycklig över min upptäckt: när priserna pressas ner är budskapet att man kan sluta anstränga sig eftersom ändå ingen förväntar sig någon kvalitet. Toppen. Från och med nu är det bara att slappna av och köra på med en axelryckning. Äntligen lika fri som alla andra. I den totala likgiltigheten. Underbart!