Litteraturhuset, äntligen!

Litteraturens hus i Göteborg. Jamen det var väl på tiden att jag fick se insidan av detta omtalade bygge. Var och lyssnade på Susanna Alakoski, Jessica Schiefauer och Helga Krook som på temat “Minnets röst – att skriva sin egen sanning” scenpratade med Mattias Hagberg om minnets utrycksformer i människa och bok, om hur dessa båda kan kombineras och vilka effekterna då blir. På både människa och bok.

Alla hade kloka saker att säga men jag lyssnade nog ändå med störst behållning på Alakoski. Särskilt det hon sa om att möta sina läsare, att sätta in sin berättelse i ett större socialt sammanhang så att de egna minnena blir begripliga för andra än en själv.

Sedan var det en del intressant prat om hur de alla hade gått till väga för att välja form och genre för sina respektive minnen. Krook hade skrivit en avhandling och låtit fem författarröster förutom sin egen komma till tals, alla utan tvånget att veta allt och hela sanningen*. Schiefauer hade försökt med dagboksformatet men förkastat det och i stället satsat på ett renodlat romanformat. Alakoski berättade att hon egentligen inte önskat skriva självbiografiskt men av olika skäl (en Norénbok plus ett ljug inför egna förläggaren) slutligen hade “utsatt” sig för dagboksformatet (tror att det var så hon uttryckte det) och bestämt sig för att det skulle bli en “tankedagbok”.

Fick lust att läsa Alakoskis båda böcker, men eftersom jag inte hade några moneys med mig så får det nu bli Plan B som i Biblioteket i stället.

Och när jag ändå är i den änden av mina minnesanteckningar – just det! – så kan jag nämna att det var ganska mycket folk på plats, däribland en av de hypersnälla bibliotekarierna här nere på egna torget. Det borde rimligtvis inte vara så kul för någon, ens en hypersnäll bibliotekarie, att behöva träffa jobbet (i form av kringhasande låntagare) utanför arbetstid, men kanske tänkte hon inte så för hon såg glad ut och sa hej. Detta borde väl ha inspirerat mig till att gå fram och se glad ut och säga hej dels till vårterminens skrivarkurslärare, initiativtagaren och plats-på-scen-författaren Mattias Hagberg och dels till forna dagars skrivarkurslärare, initiativtagaren och strax-nedanför-scen-författaren Martin Engberg. Men jag föreställde mig det hela och tänkte åt dem: “Va, vem är det där? Vad vill människan? Vadå ‘hej’? Note to self: Inför nästa scenframträdande, anlita tatuerade vakter med biffkor på armarna.” Så jag lät det vara.

*Vad det nu är för något. Ämnet vidrördes av författarna på scenen, men jag förblir osäker på vilket värde, eller vilken roll, de ansåg att sanningen har i minnesskrivna texter.

Advertisements