Barbellion

Vet egentligen inte hur bra det är för mig att läsa Ur en bruten mans anteckningar av Wilhelm Nero Pilate Barbellion (dopnamn Bruce Frederick Cummings). Han föddes 1889 och dog 1919. Med zoologi som sitt enda verkliga intresse, och sjuklig hela livet, dog han blott 31 år gammal i det som en arméläkare år 1915 benämnde  vara en “utbredd förhårdning i kroppsvävnaderna,” och som numera går under namnet multipel skleros.

I dagboken, som börjar när Barbellion är 13, finner läsaren en person med ett stort mått intelligens och insiktsfullhet, men även med en stor, nästan skamfylld (och igenkännbar) dröm om att uträtta något minnesvärt.

Men tiden är emot honom. Redan innan han fått sin officiella diagnos (inklusive läkarens dödsdom) är han medveten om att den egna kroppen motarbetar honom. Att det är bråttom. Skynda, skynda, manar han sig själv.

“Å, vad det är förödmjukande att vara dömd till döden! Jag vrider mig vid tanken på att jag skall överväldigas av en så hänsynslös fiende som döden, innan jag uppenbarat mig själv, inför gamla ogifta tanter som misstror mig, kollegor som föraktar mig, ja till och med bröder och systrar, som dock har en smula förtroende till mig. /… / Det är hårt att inte vara någon, inte ens i döden.” (2006, s. 41)

Barbellions röst har under ett helt sekel varit på väg till just denna punkt i tiden, och jag hör den klart och tydligt och blir styrkt av dess klokskap mitt i all den existentiella sorgesamheten. Den är arg, den är vis, den är drömmande, den är poetisk, den är skrämd, den är giltig. Ibland är den till och med skojfrisk.

Ett exempel:

“Jag slipper alltid undan på ett hängande hår: alltid är det så att jag nästan uppnår något, nästan gör någonting eller går någonstans. Jag har fuskat med en mångfald sjukdomar, men aldrig haft någon som riktigt slagit ned mig – bara just lagom, så jag känt mig gruvligt illa till pass och mycket eländig, utan ens den trösten att kunna få betrakta mig som ett  hjältemodigt offer för någon obotlig skavank. Istället för att vara Stevenson med tuberkulos, har jag bara varit en Jöns med förstoppning.” (2006, s. 57)

Advertisements