Kan pengabrist vara bra?

När man ska köpa julklappar till nitton personer, klart att det tär på både fantasin och orken. Och plånboken. Det märkliga är att den dyraste klappen var den som skulle till den yngsta i sällskapet, en 2-åring.

Åh, på vilken underbart grön kvist sitter väl icke den som äger förståndet att äga en leksaksaffär (catering especially to two-year-olds)!

Hur som helst, fick i villervallan lust att köpa en bok, alldeles till mig själv. Och medan jag, som en del av den massivt julklappshandlade folkvandringen, trampade gata upp och gata ner upptäckte jag till min glädje att det ställe där folk vimlade som mest var i de numera nästan undanröjda bokaffärerna. Vilket glädjebesked. Trots alla larmrapporter verkar folk minsann visst vilja läsa böcker.

Skruttade runt bland hyllorna tills jag fick syn på ett omslag och en titel som skilde sig från mängden (skållat tips till alla bokutgifvare). Det var Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent. Läste de inledande meningarna och hade rusat till kassan snabbare än Fantomen (“När Fantomen rör sig står blixten stilla”, gammalt djungelordspråk) om plånboken blott medgivit något så tungt och vederhäftigt som en inbunden bok.

Jag: “Hej, jag undrar, Mannen som läste högt på 6.27-tåget, finns den som pocket?”

Expediten: “Du menar Mannen som läste högt på 6.37-tåget, nej den har inte kommit ut som pocket än.”

Först tänkte jag att det kanske rörde sig om två helt olika böcker, att högläsningen på 6.27-tåget var något helt annat än högläsningen på 6.37-tåget och att den förstnämnda, som ändå verkade vara lite tidigare ute, kanske trots allt hunnit komma ut som pocket. Öppnade kakhålet och tog meddelst en djup inandning sats för att fråga. Men så noterade jag expeditens ansiktsuttryck och bet mig i tungan, bokstavligen. Sa med en suck hej då till hennes bortvända rygg och lät mig sakta rullas nerför trapporna, ut i regnet och mörkret.

Men kanske var det ljusare än jag trodde, för så här en stund efter hemkomsten har jag funnit en (endast en) tidningsrecension av boken, och den är inte direkt positiv. Om Tobias Holmgren har rätt i sitt omdöme ska jag vara glad att min plånbok gäspade svart och tom. Tror bannemej jag hade avlidit om jag kommit hem med en “sockersöt feelgood”. Får sjösjukekänningar bara jag tänker på det. I recensionen nämns bland annat Amelie från Montmartre som ett slags jämförelse, och jag säger bara: Audrey Tautou – supercharmig. Filmen – helt jävla galet tråkig.

Advertisements