Month: February 2016

Star Wars i 3D, check!

Så kom vi äntligen iväg till Bergakungen och Star Wars – The Force Awakens, och hurra, filmen var bättre än jag trodde. Jag trodde att den skulle vara en upprepning av tidigare filmer. Och det var den: Huvudpersonen bor på ett dammigt ställe och har det svårt. Blir av en slump indragen i kampen mellan det goda och det onda. Upptäcker sina inre spirande krafter. Knyter nya och oväntade vänskapsband med ruffiga främlingar. Börjar ana sin sanna härkomst. Visar självuppoffrande mod och fäller snärtiga kommentarer. Allt medan elakingarna stampar omkring och säger “Kill them all” till höger och till vänster.

Sådant man sett förut, alltså. Ändå var The Force Awakens rolig eftersom den visuellt är väldigt snyggt gjord. Och så har de kastat runt lite på figurerna, vilket piffar till och piggar upp. Gör det underhållande.

På tal om underhållande: kan inte sluta grubbla på hur halvüberlordens hår och öron egentligen får plats i den där hjälmen.

Måste vara ett trixigt jobb för såväl regissör som manusförfattare att tota ihop något som kan behaga både “ge mig igenkänningsfaktor”-tittarna och “ge mig en superbra film”-tittarna. J J Abrams och Lawrence Kasdan känner sig nog nöjda med sin insats, men för mig är det Daisy Ridley i rollen som den supertuffa hjältinnan Rey som bär hela filmen. Rey/Daisy Ridley påminner förresten en hel del om supertuffa hjältinnan agent Carter, spelad med fascinerande pondus av Hayley Atwell.

Det enda trista är att folket som gjort Star Wars-trailern förefaller ha varit livrädda för att visa att det är en kvinna som är filmens huvudperson. I stället har de lyckats hitta passiva, flämtande, blötögda närbilder på henne (och även på prinsessan/general Leia) som visas till smetig musik, medan actionscenerna skildras av manliga bifigurer. Till röjig musik. Tittar man bara på trailern är det lätt att tro att Rey går omkring och ser häpen ut hela filmen igenom, medan grabbarna skjuter med kanoner och dunkar varandra i ryggen och klarar skivan.

Skärpning. Svamphjärnor.

Advertisements

Bokrea

Känns nästan brottsligt, att det ska lyckas en att få ihop en tung kasse med roliga faktaböcker för mindre än en femhundring. Smått brottsligt känns det även att kosta på sig några timmars bokaffärsvandring mitt i värsta jobbstressen.

Men inte skäms jag för det.

Sitter här löjligt belåten. Och samtidigt orolig inför mitt eget skrivande. Märker ju att sektionerna med skönlitteratur lockar mig allt mindre, och att en röst i bakhuvudet mumlar med allt större intensitet att det bara är rena fakta – om solsystemet, jordklotet, människans historia – som spelar någon roll. Inte fiktion.

Å andra sidan finns det fortfarande skönlitteratur som ger mig väldigt mycket.Tänker på gamla säkra kort, verk av till exempel Frame och Atwood. Sådana böcker som jag redan har och vårdar ömt. Men i den nyutkomna floden av böcker är det väldigt få titlar som frestar. Inga deckare, inga trivsel- eller kärleksromaner, inga fantasyböcker, inga romaner skrivna av kändis- eller pondusförfattare, inga skräckromaner (för de som fanns har jag redan läst). Men möjligtvis, möjligtvis att jag ändå gör en ny runda i morgon och införskaffar Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig. Hennes Vi kom över havet berör på  djupet, och förmodligen gör även kejsaren det. Men han finns förstås på biblioteket. Samtidigt som det som finns här inte är lediga platser i hyllorna.

När det gäller nyköpta faktaböckerna får man väl ha dem i sängen som huvudkudde. Och hoppas på subliminal synapsstimulans.

Tankar om tävlingar

Nu var det länge sedan jag skickade in egna texter till någon av de få skrivtävlingar som anordas här i landet, så jag är inte part i målet när jag påstår att skrivtävlingar är att jämställa med ett ganska så brutalt självförtroendeknäckande lotteri. För när man färdigställt sin unika och omvälvande tävlingstext är man så nöjd och så övertygad om att man åstadkommit ett mästerverk att man lätt glömmer att det kan vara uppemot tusen andra som tänker precis likadant. Samt att det är mycket som ska stämma för att juryn just den dagen då de läser ens makalösa bidrag ska vara av exakt samma åsikt som man själv och ropa “Fantastico! Splendido! Låt oss nu få överösa dig med segerns sötma!”

Det är så mycket som kan komma i vägen för detta scenario, och som oftast också gör det. Till exempel:

  • Vid läsningen spiller juryn ut sin kaffekopp i knäet och blir så arg att allt, inklusive ens egen perfekta text, anses vara jävla skit den dagen.
  • Ens gripande berättelse inleds med en replik, och juryn som bara avskyr när berättelser inleds med repliker slutar genast läsa.
  • Ens magnifika berättelse inleds inte med en replik, och juryn som längtar ihjäl sig efter en berättelse som inleds med en replik slutar genast läsa.
  • Ens underbara berättelse råkar vara skriven i första person. Vilket juryn retar ihjäl sig på. Eller också är den skriven i tredje person … inför vilket juryn har ett djupt personligt trauma. Eller så är den skriven i andra person. I presens, i imperfekt. Futurum. Pluskvamperfekt. Vilket tempus man än har valt så har man troligen valt det rödaste skynket i juryns ögon.
  • Ens enastående berättelse är skriven på vacker svenska. Vilket får juryn att tänka på sin snorkiga svensklärare i grundskolan, varpå ens eget alster genast slits i stycken.
  • Ens remarkabla berättelse är skriven på mustig svenska. Och juryn som precis funnit sin gud blir äcklad och upprörd över språket och bränner det på bål.
  • Eller så hann ens oförglömliga opus inte fram före deadline. Eller så hamnade det vilse på vägen. Fastnade i cyberrymden, eller slumpsorterades till papperskorgen på grund av alltför hög arbetsbelastning. Eller vad som helst.

Kort sagt, tror att chansen att vinna en skrivartävling är ungefär lika stor som att lära sig spela hästgolf på en timme. Men man får inte låta det demontera ens drömmar. Bättre att tävla mot sig själv. Lite enklare att förstå reglerna då, om inte annat.

Text och toner

Närhelst det på fredagarna är Skriv-TV-pass med Ann Ljungberg infinner jag mig med glädje, med ett halvt öga på chatten och med volymen på en sådan nivå att jag blott i bakgrunden registrerar frågorna och svaren, alltmedan jag själv jobbar för fullt. Trodde inte att jag var så värst bra på att skriva samtidigt som andra pratar. Trodde att det störde min koncentration och gjorde mig stollig. Men jag måste ha förändrats. Nuförtiden tycker jag att det är väldigt trivsamt att lyssna till sorlet från människor med skrivarambitioner, samtidigt som jag själv försöker vara kreativ.

På tal om att förändras: Vill se det som ett evolutionärt språng att jag numera inte orkar låna ens ett pyttelitet öra åt den musikaliska tävlingsstafett, programledd av enoooormt viktiga människor, som anordnas varje år, både i Sverige och i Europa. För om man minuterna innan har lyssnat på Stravinskijs Våroffer eller Bachs Cellosviter så finns det liksom inget som kan mäta sig. I jämförelse med kompositörerna och solisterna inom klassisk musik känns allting annat hemskt tomt.*

Inte rättvist, jag vet, att jämföra till exempel Andreas Scholl och Philippe Jaroussky med höftkoreograferade röster, nygurglade i citronsaft, som framför treackordsballader med extra wailande på “I love you” och “You broke my heart” och “Please don’t go”. Inte rättvist. Men jag kan inte låta bli. Det är lågt av mig. Kan tyda på att jag inte alls har gjort något evolutionärt språng. Istället för en personlig utveckling har här skett en personlig inveckling.

 

 

* Det finns förstås undantag. Kate Bush, Annie Lennox och Imogen Heap är några av dem.

Ny cellistfavvis

Efter att förgäves ha letat på Naxos efter cellisten som jag vid tidigare besök hört spela Bachs cellosviter på ett överlägset underbart sätt, hittade jag idag istället en annan cellist som jag inser att jag borde ha hört talas om för länge sedan men helt missat: Anner Bylsma. Ett namn jag aldrig kommer att glömma. Inte bara för att det är one of a kind kind of name, but because he is a magnificent interpreter of Bach’s Cello Suites. Sometimes it’s very good thing not being able to find the things you want to find. That way, you may find things you didn’t even know existed but desperately needed to find. The recording of Bylsma in action on YouTube doesn’t sound like the recording on Naxos, but it’s still immensely beautiful.

Kan en fackbok vara spännande?

Svaret är tveklöst ja. Senaste biblioteksbesöket innebar ett hembärande i triumf av dels en thriller, Ghostman, av Roger Hobbs, som jag länge varit nyfiken på, och dels en i en tidigare Captain’s Log-logg nämnd bok vid namn Robotik av Alan Winfield. Den sistnämnda låg på ett bord före stöldbågarna och såg lite småtråkig ut. Men titeln fick mig att dras som en humla till en myrlilja. Och i valet mellan vilken bok jag skulle läsa först var det ingen diskussion om att det var Robotik som gällde. Det är fascinerande att få lära sig om robotar, hur de fungerar, hur länge människor hållit på att tillverka dem, och hur framtiden ser ut. Kan bland annat konstatera att Matrix-världen inte befinner sig så särskilt långt bort eftersom man nu lyckats skapa en robot som ordnar sin egen bränsleförsörjning genom att “äta” sniglar som den fångat själv.

Hu och wow på samma gång!

Den här sortens inledning…

“Du kanske inte är medveten om det men du förlitar dig på robotar varje dag. Det var med all säkerhet robotar som byggde din bil och din tvättmaskin. Om du beställer något på nätet är det mycket som talar för att dina varor kommer att hämtas från lagret av en robot. Den naturgas som driver din centralvärme har sannolikt kommit från en gaskälla under vattnet som sköts av robotar. Om du tar det förarlösa elektriska tåget mellan terminalbyggnader på ett antal olika internationella flygplatser kommer du att transporteras i ett robotfordon. Och kanske mest överraskande av allt: mjölken på ditt köksbord kan mycket väl ha kommit från kor som mjölkas av en robot.” (Ur Robotik, av Alan Winfield, i översättning av Rikard Svartvik, 2014:13)

…kommer (numera) i min värld alltid att med hästlängder slå den här sortens inledning, hur bra den än är…

“Hector Moreno och Jerome Ribbons satt i bilen på marknivån i garaget vid Atlantic Regency Hotel Casino och sög i sig meth med hjälp av en hoprullad femdollarsedel, en cigarettändare och en skrynklig bit metallfolie. De hade trettio minuter på sig.
Det finns tre bra sätt att råna ett kasino. Det första är att gå in genom huvudentrén. Det fungerade på åttiotalet men går inget vidare nuförtiden.” (Ur Ghostman av Roger Hobbs, i översättning av John-Henri Holmberg, 2014:5)

Safety not guaranteed

En riktigt fin och knäpp film som jag genast vill se om. Den handlar om Darius som inte trivs riktigt med livet. Hon bor kvar hemma och jobbar gratis som praktikant på en tidningsredaktion. En märklig annons om en tidsresa gör att hon tillsammans med två andra udda existenser på redaktionen ger sig iväg för att nysta i mysteriet, och förhoppningsvis få ihop en bra artikel. Men i mötet med Kenneth, som annonsskrivaren heter, börjar det hända saker som förändrar dem alla.Eventuellt till det bättre.