Berikande Boulez

Tack och lov att Emmett började prata om Pierre Boulez idag. Den senaste tiden har jag känt mig smått dränkt av medibrusets alla tomma egoytligheter. Då är det guld värt att bli påmind om att det faktiskt finns människor som kan något. På riktigt. Som vet något och som vill något. På riktigt. Som är så formidabla på det de gör att de sprider ljus omkring sig. En mening med livet. I Boulez-dokumentären är det för övrigt inte bara Pierre Boulez själv som gör mig matt och lycklig av beundran. Förutom att han på ett självklart sätt lyckas förklara extremt komplicerade saker kring sin komposition Sur Incise, lyckas de nio instrumentalisterna på ett obegripligt skickligt sätt framföra och illustrera exakt det han pratar om.

Har inte gett den seriella musiken någon chans förut, men dokumentären om och med Pierre Boulez, som Emmett hjälpte mig hitta, får härmed bli det första steget till mitt nya och förbättrade liv. Jag har fått tillbaka tron på saker och ting! Och om det inte varit för Emmett och Boulez så hade jag aldrig fått reda på vem Andrée Vaurabourg var, och jag hade aldrig lyssnat på Honeggers häftiga Pacific 231 eller hans symfonier.

Dessutom blev jag mycket glad av denna lilla intervju med 104-årige kompositören Elliott Carter – även den funnen med hjälp av Emmett, klippan mitt i det stormande havet.

På det hela taget, trots att den jävla förkylningen är inne på sin andra snorseghostiga febervecka, har detta varit en mycket upplyftande lördag.

Jag vill aldrig, aldrig mer bry mig om något annat än uppriktigt frambringad konst. Det är bara det äkta och det uppriktigt frambringade som betyder något. Allt annat, mediebrusets alla egobabblande plastiga deppighetsframkallande ytligheter, måste hållas på avstånd. Det är glädjen och meningen i det sanna, det reella, som måste odlas!

Advertisements