Text och toner

Närhelst det på fredagarna är Skriv-TV-pass med Ann Ljungberg infinner jag mig med glädje, med ett halvt öga på chatten och med volymen på en sådan nivå att jag blott i bakgrunden registrerar frågorna och svaren, alltmedan jag själv jobbar för fullt. Trodde inte att jag var så värst bra på att skriva samtidigt som andra pratar. Trodde att det störde min koncentration och gjorde mig stollig. Men jag måste ha förändrats. Nuförtiden tycker jag att det är väldigt trivsamt att lyssna till sorlet från människor med skrivarambitioner, samtidigt som jag själv försöker vara kreativ.

På tal om att förändras: Vill se det som ett evolutionärt språng att jag numera inte orkar låna ens ett pyttelitet öra åt den musikaliska tävlingsstafett, programledd av enoooormt viktiga människor, som anordnas varje år, både i Sverige och i Europa. För om man minuterna innan har lyssnat på Stravinskijs Våroffer eller Bachs Cellosviter så finns det liksom inget som kan mäta sig. I jämförelse med kompositörerna och solisterna inom klassisk musik känns allting annat hemskt tomt.*

Inte rättvist, jag vet, att jämföra till exempel Andreas Scholl och Philippe Jaroussky med höftkoreograferade röster, nygurglade i citronsaft, som framför treackordsballader med extra wailande på “I love you” och “You broke my heart” och “Please don’t go”. Inte rättvist. Men jag kan inte låta bli. Det är lågt av mig. Kan tyda på att jag inte alls har gjort något evolutionärt språng. Istället för en personlig utveckling har här skett en personlig inveckling.

 

 

* Det finns förstås undantag. Kate Bush, Annie Lennox och Imogen Heap är några av dem.

Advertisements