Tankar om tävlingar

Nu var det länge sedan jag skickade in egna texter till någon av de få skrivtävlingar som anordas här i landet, så jag är inte part i målet när jag påstår att skrivtävlingar är att jämställa med ett ganska så brutalt självförtroendeknäckande lotteri. För när man färdigställt sin unika och omvälvande tävlingstext är man så nöjd och så övertygad om att man åstadkommit ett mästerverk att man lätt glömmer att det kan vara uppemot tusen andra som tänker precis likadant. Samt att det är mycket som ska stämma för att juryn just den dagen då de läser ens makalösa bidrag ska vara av exakt samma åsikt som man själv och ropa “Fantastico! Splendido! Låt oss nu få överösa dig med segerns sötma!”

Det är så mycket som kan komma i vägen för detta scenario, och som oftast också gör det. Till exempel:

  • Vid läsningen spiller juryn ut sin kaffekopp i knäet och blir så arg att allt, inklusive ens egen perfekta text, anses vara jävla skit den dagen.
  • Ens gripande berättelse inleds med en replik, och juryn som bara avskyr när berättelser inleds med repliker slutar genast läsa.
  • Ens magnifika berättelse inleds inte med en replik, och juryn som längtar ihjäl sig efter en berättelse som inleds med en replik slutar genast läsa.
  • Ens underbara berättelse råkar vara skriven i första person. Vilket juryn retar ihjäl sig på. Eller också är den skriven i tredje person … inför vilket juryn har ett djupt personligt trauma. Eller så är den skriven i andra person. I presens, i imperfekt. Futurum. Pluskvamperfekt. Vilket tempus man än har valt så har man troligen valt det rödaste skynket i juryns ögon.
  • Ens enastående berättelse är skriven på vacker svenska. Vilket får juryn att tänka på sin snorkiga svensklärare i grundskolan, varpå ens eget alster genast slits i stycken.
  • Ens remarkabla berättelse är skriven på mustig svenska. Och juryn som precis funnit sin gud blir äcklad och upprörd över språket och bränner det på bål.
  • Eller så hann ens oförglömliga opus inte fram före deadline. Eller så hamnade det vilse på vägen. Fastnade i cyberrymden, eller slumpsorterades till papperskorgen på grund av alltför hög arbetsbelastning. Eller vad som helst.

Kort sagt, tror att chansen att vinna en skrivartävling är ungefär lika stor som att lära sig spela hästgolf på en timme. Men man får inte låta det demontera ens drömmar. Bättre att tävla mot sig själv. Lite enklare att förstå reglerna då, om inte annat.

Advertisements