Deckare

I senaste Skriva studerade jag med behållning det lilla prov på lektörsläsning som Johanna Mo gav i en författardrömmares text. Idel kloka och raka rör, så jag tänkte att Mos egna deckare säkert är mycket läsvärda. Gick därför till biblioteket och fann Vänd om och var stilla. Lånade aldrig hem den. Provläste först, och blev alltmer stressad av min egen otålighet. “Kroken”, med ett föga överraskande mord på en ung kvinna i ren maktgalenskap (den deckarskrivna “kittlingen” är att kvinnor i vårt samhälle ska ge fan i att försöka existera för annars blir de mördade och upphör att existera),  räckte inte för att bära  min nyfikenhet förbi kommissarie Helena Mobackes dystra letande efter en bok som hennes jobbiga mamma återkrävt, eller förbi de dolska funderingar som Mobackes kollega gick och bar på. För mycket inkörd vardagstristess. Tyvärr.

I stället fick jag med mig en Jo Nesbø-bok: Blod på snö. Provläste även den innan jag slutligen slog till (gör alltid så numera, det sparar på kånka-hem-böcker-musklerna), och fastnade för anslaget. Man kastas genast in i något udda som väcker frågor. Och därmed nyfikenhet. Klart att man måste kånka hem.

Minns att jag för några år sedan ville förstå det förundrade sorlet kring Nesbø, och därför högg första bästa bok på bibblan men sedan gav upp efter bara några sidor. Det var en helt annan bok än Blod… (minns inte längre titeln), och framför allt var det en helt annan person som höll i boken. Man förändras. Det som funkar nu vore omöjligt för tio år sedan, och vice versa.

Så kanske finns det en framtid där jag lyckas instämma i de rosiga kritikerhyllningarna av Vänd om och var stilla och ta reda på om Helena Mobacke någonsin hittar den där boken som hennes mamma krävt tillbaka.

Advertisements