Mikroroman nr 6

Han var den skvallrigaste människa hon någonsin träffat. Flackande blick och sladdrig tunga. Nu var han psykolog. Försökte se ut som om kostymen han bar gömde viktig information. Han sträckte fram handen, verkade inte känna igen henne. Bad henne sitta ner i en fåtölj med skinkavtryck. Nej tack, hon skulle inte bli långvarig. Hon kontrollerade att dörren var stängd innan hon vred upp knäppet på sin handväska. Förklarade att hon hade något åt honom. Något som tillhörde honom. Han sträckte på halsen. Åh? Vad då? Hon gav honom svaret. En kula. Hans ögon slutade irra, redan före explosionen.

Advertisements