Mikroroman nr 7

Fler ord än 100 den här gången – 138 stycken, faktiskt – men det ger jag blanka F i för det är jag som bestämmer. I’m the boss of me. And I made this. Et cetera, et cetera.

Knäet ömmade och hon var skrattretande otrendigt klädd. Ändå sprang hon vidare. Grinden till naturreservatet slog igen bakom henne. Hon fokuserade på sin andhämtning medan träden förberedde sig inför våren. Ljudet av deras fågelsång avbröts när grinden bakom henne slog igen på nytt. Lätta steg närmade sig. Snart skulle hon vara ikappsprungen. Knäet protesterade när hon ökade farten. Fortare och fortare, längs branta rullstenskrön, leriga stigar och snåriga rötter. Hela tiden stegen som följde henne på samma avstånd som förut, mjukt, utan att knappt ens nudda marken. När hon sprungit varvet runt rann svetten i ögonen och pulsen brusade i öronen. Men hon hade vunnit. Hon vände sig om för att se vem hon besegrat. Kvinnan bakom henne sprang vidare i spåret. Passerade utan ett ljud, utan en vindpust. Och i hennes stirrande blick såg hon sig själv.

 

Advertisements