Kusligt

När jag läser om en norsk massmördares uppväxt är det otäckt vad hans mamma liknar en mamma som jag själv brukade känna. Och pappa. Det som jag länge trodde var ett knäckade undantag på den tiden som allting begav sig, har via både bekanta och media visat sig vara en kusligt upprepad historia i tid såväl som rum, blott varierad av olika grader av vansinne. Visserligen har jag bevis för att den sortens barnmisshandel inte nödvändigtvis slutar i sorg och elände (utom för personen som barnet har formats till – naturligtvis), men jag blir ändå inte ett dugg förvånad när den tycks kunna förklara hundra procent katastrof.

Advertisements