En annan sorts påsk

I år vandrade vår påskhelg genom västgötsk vikinga- och medeltid. På vägen dit hälsade vi på tranorna (och en del andra fåglar) som valde att inte dansa just då, för oss.

Tranräkning

Kanske uppvägdes det hela av att vi på hotellet fick chans att bekanta oss med andra dansanta djur, några silverfiskar som for runt i flyktsamma piruetter när vi behövde flytta på en bäddfåtölj. Inte så värst trevligt, och ganska hög nojighetsfaktor inför nattsömnen sedan, men det borde jag nog skämmas över när jag tänker på hur människor levde och hade det förr. Hur mycket jag än älskar kloster- och borgbyggen och andra manifestationer av medeltiden så skulle jag ändå inte vilja leva som de gjorde då: i en vardag full av bitig ohyra, stinkiga och smittbärande sopor och latrinhögar, trånga och inrökta stugor, tandförslitande kost, hårt slit och rostiga tillhyggen i högsta hugg så fort en tvist uppstod om en jordplätt eller något annat, och däremellan pliktskyldig gudsdyrkan mellan råkallt fuktiga stenväggar. Inte konstigt att människor, även de som levde förhållandevis gott, sällan blev mer än runt 40 år gamla.

Inte konstigt heller att det beräknas finnas cirka 3000 gravar runt Varnhem. Varje steg man tar på områdets 4000 kvadratmeter är förmodligen ett steg över en människa som en gång var. Vi var där på långfredagen när arkeolog Maria Vretemark guidade runt vid Varnhems gamla (privata) kyrka på kullen ovanför klosterruinerna. Vi fick kliva in på utgrävningsområdet och till och med få klättra nerför stegen till kryptan där väggarna från 1100-talet grävts fram. Kunde inte låta bli att  röra vid dem och försöka hitta tillbaka genom alla århundraden, men det var svårt eftersom vi var väldigt många nutidsmänniskor som kommit till platsen för att ta del av Vretemarks arkeologiska kunnande. Vi hade tur som fick se platsen på det här sättet, för nu påbörjas arbetet med en skyddande överbyggnad som gör att det var sista gången fynden visas på det här sättet.

Framgrävd men ännu ej upptagen person bredvid kryptan som vi fick lov att kliva ner i. Personen anses ha tillhört den mer lyckligt lottade klassen eftersom graven ligger så nära intill kyrkväggen.
Grav vid Varnhem gamla kyrka

 

Passade också på att besöka klostermuseet och därefter hälsa på Birger Jarl, hustrun Mechtild och sonen Erik.

Birger Mechtild Erik

Hur livet för Birger och alla de andra var får man känningar av när man besöker Västergötlands museum och deras fina basutställning “Skara i medeltid”. Dessutom känns det stort att få vara i samma rum som Sveriges (troligen) äldsta bok, Skaramissalet. Fascinerade att tänka på alla fromma händer som bläddrat i den och alla sångröster som stigit ur den.

Skaramissalet

Intill museet ligger också Fornbyn, men den hann stänga innan vi lyckades slita oss från medeltiden.

Sedan fick både Skara domkyrka och Husaby kyrka besök av oss, och även biskopsborgen i Husaby där bland annat biskop Brynolf höll till (han som med hjälp av en tagg från Jesu törnekrona fixade så att Skara blev en pilgrimsort) och där man tänker sig att redan Olof Skötkonung hade en träborg.

Biskop Brynolf Algotsson

Och efter en tre dagars fullspäckad bildningsresa styrde vi kosan hemåt. Hem till regnet – en suverän ursäkt att få sätta sig ner med alla bokinköp. Så fort man kommit ikapp med allt jobb som ska vara klart till på tisdag.

Livets hjul

Livets hjul. Japp.

Den här helgen har jag grubblat (mer än vanligt) på vad meningen med livet är.

 

 

Advertisements