Month: April 2016

Does it have to be a whale?

Fun reading, at least in retrospect: http://www.theguardian.com/books/2016/mar/25/jk-rowling-harry-potter-posts-letters-of-rejection-on-twitter

Advertisements

Gail, du var bäst

Med anledning av. Mitt första och sista “möte” med Jenny Diski var tyvärr när jag läste hennes påhopp på Gail Trimble, en supersmart kvinnlig deltagare i University Challenge 2008-09. Hade dessförinnan själv sett Trimble i småblyg aktion och kunde inte förstå hur en firad författare med, som jag dittills hade trott gällde alla firade författare, humanistiska insikter, kunde välja att spotta på och ondgöra sig över en medmänniska som bara råkade kunna och veta mer än vad hon själv – och de flesta andra – kunde och visste.

Trodde på Clegg

Förmodligen lät jag Babel bygga upp mina förhoppningar. Lyssnade på Bill Clegg där han satt i intervjufåtöljen och fick för mig att hans böcker var något för mig att läsa. Fler än jag tycks ha tyckt så eftersom biblioteket har evighetslång kö på den bok som verkade intressantast, Did You Ever Have a Family. Så det fick bli den jättevitsiga (?) titeln Portrait of an Addict as a Young Man istället.

Tyade inte mer än cirka 20 sidor. Visst skildrar han insiktsfullt sitt fall ner i eländet, men på de skrivna sidorna hittade jag ingen person som jag kunde förstå mig på och liksom heja på. Ingen som jag ville ta i handen och följa på resan upp ur avgrunden. Så kan det vara ibland. Även text består av kemiska sammansättningar. Ibland är de rena nyttiga födointaget och ger kraft och energi, ibland ger de allergiska utslag.

Mikroroman nr 10

Somliga vill veta, andra inte. Anders tillhörde de förstnämnda. Han visste inte när det hela börjat. Det hade bara smugit sig på. Krypandet innanför skjortkragen. Trycket över pannan. Rörelserna i ögonvrån. Insikten. Vem läste hans post? Vem smög med kikare över hans fönster? Vem trampade i hans spår till och från bussen? Kände på dörren till hans arbetplats. Dröjde sig kvar i skuggorna. Lämnade en lukt av annalkande efter sig.
Han övervägde att tala med någon om saken. Men vem skulle han kunna lita på? Han var medveten om deras blickar. De hade märkt att något var annorlunda, och kanske trodde de att det var han som förändrats. Hans oro hade väckt deras oro. För vad? För att bli besvärade? Indragna i något? Eller ertappade? Påkomna med att försöka förstöra hans liv. Han kunde inte låta det ske.

Antal ord: 138. Fanken. Nu bröt jag mot mina egna regler igen. Är jag månne en rebell?

Att bara göra

När jag tror som allra mest att jag är sketaless på allting så funkar det att sparka in sig själv i någonting kreativt, vad som helst. Har jag märkt. Åtminstone glömmer man bort alltings pointlessness under de svettiga timmar som man försöker teckna av Tintin (galet mycket svårare än vad det låter, särskilt när man gör det med “fel” hand), eller när man försöker lära sig att sjunga direkt från bladet (precis lika svårt som det låter, särskilt när man aldrig tidigare lagt något större krut på att träna upp sitt relativa gehör) eller när man försöker analysera strukturen i en animerad och väldigt söt serie, på svenska kallad Äventyr i tid och rum. Resultatet ser inte mycket ut för världen, men det har gått åt en del energi att försöka  komma till botten med saken – och att få kläm på hur man hanterar pilar och bubblor i Scapple. Kan nog vänja mig och börja gilla så pass mycket att jag byter från Trial-version till Buy.

story analysis

Nu snöar det igen

Det gjorde det igår också, var väldigt vackert att gå i skogen och se flingorna singla ner från kall himmel och lägga sig till ro bland vitsipporna. Lyckades inte få någon bra bild på det så jag får väl ta med mig min sprillans nya förkylning – börjar bli jävligt tjatigt – ut på ett nytt snövitsippefotosessionsförsök.

De enda blommor jag plåtade igår var denna hoper skunkkalla. Namnet tycks orättvist.

Skunkkalla

Det som i övrigt fastnade på plåten var en del mystiska väsen som jag inte upptäckte förrän jag kommit hem. Så kan det bli när man är ensam ute i det kulna aprilvädret (så när som på en vitsippesnattande ivägspringande kvinna och en pinsamt löjlig blottare).

Tree_spirit

Spökmannen

Senast lästa boken är Ghostman av Roger Hobbs, översättning av John-Henri Holmberg.

Är glad att jag på tredje försöket lyckades ta mig igenom prologen där två kåkfarare, Ribbons och Moreno, sitter och råknarkar i en bil i väntan på att råna en värdetransport. För därefter börjar själva boken. Ett berättarjag träder in på scenen, inkallad för att lösa ett till synes hopplöst svårt problem: ta reda på vad som som gick fel vid rånet och hämta tillbaka pengarna innan tidsfristen löper ut. Samtidigt som han försöker undvika att bli dödad dels av en gammal kumpan och dels av en vettvillig kartellboss, och att haffas av en kvinnlig FBI-agent.

För varje kapitel växer berättarjaget till en alltmer fantastisk figur, med alltmer makalösa förmågor, men det gör inget. Boken är en blandning av Ocean’s Eleven, Mission Impossible och The Grifters, och det som gör att i alla fall jag hela tiden ville läsa vidare är att författaren använder det hårdkokta händelseförloppet för att långsamt visa upp fler och fler lager av berättarjagets personlighet och skicklighetsomfång. Till sin hjälp tar Hobbs även en parallellhandling som utspelar sig några år tidigare och som avbryter och fördjupar just när berättarjaget är som allra mest i knipa: det är det gamla suga-på-karamellen-knepet, men utan att irritera. Under hela läsningen litade jag helt och fullt på att allt som stod på sidorna hade med saken att göra. Skummade inte en enda gång. Otålighetens drottning säger att det är ett mycket bra betyg.