Nyläst

… åtminstone fram till sidan 122. Därefter vore den korrekta rubriken “Nyskummat”. Syftar på Det fördolda av Hjorth Rosenfeldt, en kriminalroman som handlar om Sebastian Bergman, en psykolog som enligt honom själv och motvilliga kollegor är bäst i världen på att ta fast mördare och andra galningar. Detta eftersom han själv är en skitstövel (hans egna ord) och av det skälet förstår bättre än andra hur brottslingar tänker och fungerar. Hans skicklighet på området beror till och med på att han själv är en psykopat, men till skillnad från sina fränder så sexmissbrukar han istället för att mörda.

Eftersom han är bokens huvudperson letade jag under läsningen efter något som skulle göra honom intressant att följa, men trots att han har en plågad familjebakgrund på två fronter och nu dessutom ramlar på ett personligt mysterium som han vill – nej måste! – lösa, så är han så förutsägbar i sina drifter att han blir tråkig.

Men det finns förstås andra personer att följa. Romanen är berättad i ett allvetande perspektiv, och läsaren får inblick i hur i stort sett alla, även mördaren, upplever det makabra mordet på sextonårige Roger. Kanske är det därför som jag inte lyckas engagera mig. För många bakgrundshistorier? För många personer med vardagsproblem? För många detaljer som inte har med mordgåtan att göra? Att det är för lätt att lista ut vem mördaren är?

Eller är det för att jag fastar och är så hungrig att jag måste lämna köket varje gång det nybakade brödet, chokladen och andra tuggbara saker kommer fram?

Hur som helst vet jag att jag har brottsligt fel i min negativa läsreaktion eftersom boken blev en stuor zuxé när den kom ut. Den översattes till många språk och har fått uppföljare. Och i Norge säljer författarduon slut på nolltid. Så: Mea culpa, mea culpa, mea culpa.

 

Advertisements