Minnesstolpar

Fort, måste klottra ner kärnorna i dagens och gårdagens superintressanta och stundtals roliga föreläsningar och debatter.

Fredagen 15 april, Bältesspännarparken:
Mörkret vid tidens ände med Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik. Men det handlade inte om “mörkret vid tidens ände”. Istället var det en debatt mellan Danielsson och en astronom vars namn jag tyvärr inte uppfattade och som jag heller inte kunnat hitta några uppgifter om i programmet. Debatten började med upptäckten av gravitationsvågorna i höstas, och det var intressant att höra om smällen där en stjärna på 3 solmassor exploderat med sådan kraft att det under bråkdelen av en sekund strålade ut mer ljus än i alla universums stjärnor sammanlagt – för att Vintergatans 100 miljarder stjärnor skulle kunna avge samma mängd energi skulle de behöva lysa i 10 000 år. Det, som de sa, var en jäkla smäll det. Sedan övergick debatten till att gälla hur astronomer kan reta sig på hur teoretiska fysiker, när konkreta observationer tycks gå stick i stäv med deras uträkningar, lämnar öppet för att olika platser och dimensioner i universum kanske lyder under helt andra fysiska lagar än de vi hittills känner till. Danielssons forskningsfält handlar bland annat om multiversa (geografiska platser framkallade av “big bangs” i vårt alltmer hastigt expanderande universum, till skillnad från parallella universa som snarare är att betrakta som illustrationer av kvantfysiken). Det som verkligen fascinerade mig var tanken att man kan leva och vara död på samma gång, allt beroende på vilken sida av ett svart håls händelsehorisont man befinner sig. Tiden för den som håller på att dras in i ett svart hål är en annan än tiden för den som betraktar händelsen på (tryggt) avstånd. Om man håller på att dras in i ett svart hål tycker man länge att allt är frid och fröjd (ända tills spagettifieringen sker?), samtidigt som en betraktare utanför  händelsehorisonten tydligt ser att man dör. Går inte att beskriva vilken ohygglig tröst jag finner i denna tanke. Frågor som jag gärna hade ställt men inte hade tid att stanna kvar för att bråka om: a) Vad ska man säga om hypotesen att vi, vår jord, vår Vintergata, vårt synliga universam, bara är ett hologram, en projicering av det som skedde just när vi alla drogs in i ett svart hål och dog? b) Om det är mycket mer sannolikt att en intelligent hjärna bara “poppar upp” (och strax därpå försvinner igen) i universum, fix och färdig, än att materian skulle lyckas tröska fram en varelse som efter några miljarder års jobb slutligen utrustats med en hjärna lik vår, var hamnar man i forskningen då? Om det allra sannolikaste är att vi dök upp ur ingenstans (och snart försvinner igen), ska man förstå det som att vi bor i, eller att vi ÄR, en Bolzmann’s brain? Att alla spår av tid som gått från det att universum bildades till det att vi nu snart kommer att förgöra oss själva, bara är en illusion skapad av en hjärna som fritt flyter omkring någonstans (eventuellt i någon del av de 95% av rymden som vi inte kan detektera)?

Lördagen 16 april, Pedagogen:
a) Here be dragons med Olle Häggström. Skrivit bok med samma namn.Ämnet: Utgör utvecklingen av AI ett hot mot mänskligheten? Hur i så fall förebygga? Häggströms svar på den första frågan verkar vara ja. Liknade den rådande utvecklingen vid att köra rakt ut i ett minfält med ögonbindel. (Inte för att jag vet vilken skillnad en ögonbindel gör i ett minfält ändå, men skit samma.) Svaret på den andra frågan är jag lite mer osäker på, men det lutade åt att vetenskapspersonerna inte kan krävas på en förståelse av och ett ansvar för vad som är etiskt, moraliskt och mänsklighetens bästa, utan att det måste till en diskussion på ett bredare plan där även den stora massan deltar. Det vill säga, de som kör bilen mot stupet kan inte förväntas ta ansvar för att stupet ligger där det ligger. (Min tolkning.)
b) Diskussion mellan Olle Häggström, professor i matematik, Thore Husfeldt, professor i datavetenskap och Dag Wedelin, docent i datavetenskap, där de alla försökte inta vitt skilda ståndpunkter i frågan huruvida AI är något att vara rädd för eller inte. Husfeldts svar var ett absolut nej. Han åberopade datorn som Turing byggde på 1940-talet och hävdade att tiden stått stilla sedan dess på AI-området. Inga AI-skapande har försök har lyckats (även om det ett tag såg lite hoppfullt ut på 60-talet). Husfeldt drog i det sammanhanget fram begreppet Turings bibliotek (se även Mendels bibliotek och Babels bibliotek), där grundtanken är att biblioteket rymmer det fruktade AI-monstret, men att chansen (eller risken, beroende på hur man ser det) att hitta det där i biblioteket och plocka fram det är obefintlig eftersom biblioteket är så oerhört stort att vårt universum är pyttigt i jämförelse. Och därför är AI-monstret inget vi behöver oroa oss för, sa Husfeldt och tillade att det är hans jobb att försöka hitta det där AI-monstret – och att hans kompletta oförmåga att sköta sitt jobb är ett kvitto på att han faktiskt har rätt. Vilket väckte skratt (och funderingar). Han hävdade också att intelligens inte ska ses som något som måste utvecklas i en rät linje åt åt ett enda håll, utan att det kan vara specialiserad kunskap som sträcker sig åt en rad olika håll. Det vill säga, bara för att en dator till exempel kan spöa en människa i schack eller go, så betyder inte det att datorn är intelligentare än den människan. För datorn kan inget annat än det som den programmerats till att kunna. Det är av det skälet Husfeldt inte oroar sig för AI. För varje gång en person definierar vad en dator eller robot skulle behöva kunna för att betraktas som en artificiell intelligens så har man också gett algoritmen (“receptet”) för hur den ska programmeras. Och så fort någon lyckats med det och datorn är färdig, så har man återigen “bara” fått fram en dator som kan det som den programmerats att kunna. På så vis kommer man aldrig att kunna komma ikapp definitionen av AI. På så vis borde datorerna, hur “intelligenta” de än är, inte utgöra något hot. Det är människorna själva som i så fall utgör hotet.
Och det är en rimlig tanke. Därmed är man tillbaka i Häggströms dystra framtidsscenario. Bara det att man inte ska skylla på tekniken utan på människorna. Eller som Wedelin uttryckte det (ungefär): med vilken rätt utgår vi från att evolutionen slutar med oss här och nu? Vad får oss att tro att det inte är rimligt att AI-“monster” tar över och börjar dominera oss så som vi för studen dominerar över alla andra varelser här på jorden?
Nämnt lästips: The Beginning of Infinity av David Deutsch

 

 

Advertisements