Återigen har jag gett tappt

Vet inte ens hur långt jag kom i antal sidor räknat, men jag gav upp försöken att fördjupa mig i Harry Holes och hans kollegors ansträngningar att ta fast en Oslohärjande seriemördare ungefär samtidigt som den kvinnliga – och undersköna (det verkar vara viktigt) – polisen som skickligt och finurligt ändå lyckats spåra upp honom i vimlande Hongkong-kvarter plötsligt börjar bete sig som en eftergiven liten lärjunge. Orkar helt enkelt inte läsa om hur ännu en i raden av kriminalromanvärldens alla alkoholiserade och sjangserade göbbar hävdas kunna sköta sitt jobb miljoner gånger bättre än alla andra och samtidigt få det att rycka i brallorna på vackra kvinnor. Samtidigt som den galna seriemördaren får komma till tals i kursiverad stil då och då, med utbrott om hur korkad polisen är och hur det måste mördas igen för att hjälpa dem på traven. Pansarhjärta är en tjock bok. Den gick knappt in igenom bibliotekets lämna-tillbaka-springa i dörren.

Tillägg: Läser just nu Jag är pilgrimen av Terry Hayes och har dessvärre börjat se trötthetstecken i läsningen även här. Är bara på sidan 81 än så länge, och redan har man fått höra om besök som huvudpersonen gjort runtom i hela världen, höra när han på ett mycket snaskigt (publikfriande) sätt levandegör mordet på inledningens nakna och partydrogpåverkade kvinna, höra när han rekryterades till en superüberjättehemlig hemlig organisation, dödade sin chef, förhördes av sina egna under tortyrliknande former och sedan befordrades, höra hur han mötte en mystisk munk i Asien, höra hur han minns sina styvföräldrar, höra hur han minns sin mamma, höra hur han jagade vansinnigt ondskefullt grekiska skurkpengar och slutligen blev nedlagd som den superüuberhemliga hemliga organisationens chef och bestämde sig för att göra något annat. Full fart framåt alltså. Men det är det inte egentligen. Inte när huvudpersonen hela tiden bara återberättare en massa händelser, garanterat tänkt att ge en maffig bakgrundsbild av hjälten. Men jag undrar när hjälten egentligen tänker sluta vandra längs minnenas aveny och i stället börja agera. Om han inte slutat vara nostalgisk på sidan 100 så skils våra vägar där. Kom igen, Pilgrimen, ryck upp dig! Du kan klara det, visst?

Advertisements