Spökmannen

Senast lästa boken är Ghostman av Roger Hobbs, översättning av John-Henri Holmberg.

Är glad att jag på tredje försöket lyckades ta mig igenom prologen där två kåkfarare, Ribbons och Moreno, sitter och råknarkar i en bil i väntan på att råna en värdetransport. För därefter börjar själva boken. Ett berättarjag träder in på scenen, inkallad för att lösa ett till synes hopplöst svårt problem: ta reda på vad som som gick fel vid rånet och hämta tillbaka pengarna innan tidsfristen löper ut. Samtidigt som han försöker undvika att bli dödad dels av en gammal kumpan och dels av en vettvillig kartellboss, och att haffas av en kvinnlig FBI-agent.

För varje kapitel växer berättarjaget till en alltmer fantastisk figur, med alltmer makalösa förmågor, men det gör inget. Boken är en blandning av Ocean’s Eleven, Mission Impossible och The Grifters, och det som gör att i alla fall jag hela tiden ville läsa vidare är att författaren använder det hårdkokta händelseförloppet för att långsamt visa upp fler och fler lager av berättarjagets personlighet och skicklighetsomfång. Till sin hjälp tar Hobbs även en parallellhandling som utspelar sig några år tidigare och som avbryter och fördjupar just när berättarjaget är som allra mest i knipa: det är det gamla suga-på-karamellen-knepet, men utan att irritera. Under hela läsningen litade jag helt och fullt på att allt som stod på sidorna hade med saken att göra. Skummade inte en enda gång. Otålighetens drottning säger att det är ett mycket bra betyg.

Advertisements