Month: July 2016

Vaudou Game

Var på oväntad konsert idag i Slottsskogen. Hörde smittande rytmer på långt håll och drogs till Slottsskogsteatern där Vaudou Game spelade, bland annat denna låt. Très bien!  Et je comprends assez bien ce qu’ils signifient.

Synd att jag inte hade ro att dröja mig kvar. Det är alltid nåt särskilt med att höra musik framförd live.

Passacaglia Bach style

Gone are the days when I enjoyed listening to the organ, heck I even played it myself for a while (after a fashion). These days the instrument makes my bones hurt. But I’m willing to endure it for the sake of Bach. His Passacaglia in C minor is such a heavenly piece of music that it makes my soul hurt. In a good way.

Pilgrimsmusik

Trängtar efter att få se Europas alla, eller åtminstone några, kloster, kyrkor och katedraler. Kanske till och med det i Montserrat där den svarta madonnan återfinns, besjungen i bland annat Libre Vermell. Hittade henne via Ensemble Unicorn och häftiga sångrösten Belinda Sykes på (bortglömda) Naxos-cd:n här i hyllorna: “The Black Madonna, Pilgrim Songs from the Monastery of Montserrat (1400-1420)”, under ledning av Michael Posch.

Ensemblen framför bland annat “Mariam, matrem Virginem” på ett minst lika förtrollande sätt som detta.

Sockerbörsen rusar mot stjärnorna

Emmett är en trogen läsare av alla kilon reklam som dråsar in i brevlådeskåpet. Omvärldsanalys kallar han det. Och jag är tvungen att ge honom rätt. Genom att betrakta det kakrecept som medföljde i ett av alla kom-och-köp-livsmedel-hos-oss-mer-och-billigare-än-nånsin-blad fick jag en rejäl dos av omvärlden, den som med glädje ger en diabetes bara för att tjäna några kronor. Hur ska man annars förstå ett recept som för 16 små kakrutor anbefaller en total strösockermängd på 4,5 deciliter?

Fyra och en halv deciliter.

Plus några teskedar vaniljsocker och några matskedar sirap.

Detta förutom all söt kokos som ska hivas ner i smeten. Tillsammans med ett fjärdedels smörpaket och en hel deciliter vispgräde. Och förtäras av blott 16 munnar. Vilket är en illusion eftersom bitarna är små och sockerintag ökar behovet av sockerintag. Slutsats: En och samma person kan räkna med att få i sig mer än 1 sockerbomb i taget.

Tack, omvärlden, för den lilla titten.

Söndag

En dag när överlevande kvinnor sitter på bänkar med uttråkade hundar vid fötterna, när moderna pappor kröker rygg över lillbarnens vinglande på skinande nya trampor, när båtägare är kallade till bryggmöten och gummipackningarna får vänta, när luften står stilla och de sista vinbären hänger bortglömda och jästa, när balkonglådornas färger drunkar i lukterna av solklädda kroppars svett, när släktbesöket är över och de sista avskedsfraserna far mellan öppna bildörrar och brummande motorer. Tack så mycket och hej då, och farmödrar plockar upp en sista tappad leksak från marken, sträcker in handen i bilens dunkel. Och när hon drar tillbaka den igen är handen tom.

En sån dag.

Dubbelgångare

Har under lång tid känt till att det finns en kvinna i environgerna som är så lik mig att främlingar vinkar glatt och ropar hej åt mig i Änggården eller skriker åt mig i Slottsskogen att herregud jag är ju deras lärare, det är ju inte klokt vad lik jag är. Av allas glädje drar jag slutsatsen att jag är mycket trevlig.

Senaste påminnelsen kom idag när en f d arbetskamrat vinkade och ropade hej åt mig och faktiskt menade mig men sedan berättade att han för någon vecka sedan fått syn på mig vid Götaplatsen och vinkat och ropat hej men att det på olika sätt framkommit att jag inte var jag utan någon annan, jag var inte ens min syster.

Mitt i detta fascinerande samtal kände jag en svag oro flimra till någonstans mitt mellan nacken och näsan. Men sedan tänkte jag inte mer på det förrän några timmar senare när jag insåg att den svaga oron hade slutat flimra och i stället börjat mullra. Dessutom hade den vuxit sig större och ändrat form och färg och satt sig som limmad bakom pannbenet och för övrigt börjat kräva att bli tilltalad med namn och titel. Herr Fullskalig Noja. Med armarna i kors (ja, nojor har armar, och små pyttefötter som kompensation för något) sitter han nu där i mitt pannbens soffa och mopsar sig med frågor, typ:

“Tänk om dubbelgångaren och du en vacker dag stöter ihop med varandra, och ni inte gillar det ni ser? Tänk om ni stirrar på varandra – er själva – och rusar hem i totalt kullkastad identitetskänsla och börjar ropa till väggarna ‘ack, vem av oss båda är en faders hemliga kärleksbarn, stämplad av hans bossiga arvsanlag som i missriktad mallighet tvunget måste visa sitt nylle i varenda produkt av hans dolska förehavanden? Betyder det måhända att det finnes fler av oss än två? Vad ska vi då kalla oss? Månggångare?’. Fundera på det du.”

När jag funderat och slagit ifrån mig, hittar herr Fullskalig Noja nya infallsvinklar i sitt bombardemang:

“Tänk om du är din mammas aborterade foster, och din dubbelgångare är den riktiga du, den som var här först och den som folk faktiskt vill vinka åt och ropa hej till och skrika ‘herregud, du är ju min lärare’ åt? Eller, tänk om dubbelgångaren och du är en och samma person? Hur kusligt vore inte det? Och trovärdigt. För hur förklarar du annars att du bott i den här staden i långa decennier, alltid medveten om främlingars hej!, men ändå aldrig själv sett den person som enligt alla indikationer verkar vara stöpt i exakt samma människomall som du? Och om det inte räcker, grubbla en stund på hur troligt det annars skulle vara att en vilt främmande dubbelgångare skulle ha samma längd och udda kvalitet på håret som du – vilket ni har enligt din f d arbetskamrat? Än sen att din f d arbetskamrat säger att dubbelgångare är äldre än du. För tänk efter, är det inte det du redan är, äldre än du?

Allt jag kan svara på dessa bekymmersamma attacker är: Tig, herr Fullskalig Noja!

Förresten blev det ingen kratta i Lindome, men det blev en gräsklippare och intressanta blatanta utslag på armarna samt en ny och mycket trevlig bekantskap: Innis & Gunn. Original. It tastes of vanilla, honey and oak (according to the label), and it sings too: Remember my name. Remember! Remember!*

 

*I wasn’t the singing beer that caused my rash, I don’t think. It must have been summat else.