Fotboll och vinbärstårta

Undrar varför man tvunget måste känna sig som en skummis och en tjyv när man plockar några handfullar vinbär från gårdens allmänna vinbärsbuskar. Varför man tvunget måste huka sig inför alla ögon i de grå fönstren och tyst ropa att det inte alls är så att man missunnar gårdens ungar glädjen att slita bären från grenarna, grimasera åt surheten och bestialiskt slänga dem på varandra istället, vilt tjutande bestänka gångvägarna med små fläckar av rött och svart blod. Det är bara så att man så innerligt behöver några handfullar bär till en liten vitamininjektion. Till en liten tröst i regnet och kylan.

Men ögonen bakom gardinerna fortsätter att stirra grått på en utan att låta sig bevekas. Ännu värre är det nu sedan fasadrenoveringsfolket för några år sedan grävde upp de allra flesta av de vackra, goda bärbuskarna och det nu i princip bara är ett enda bestånd kvar. Detta lever visserligen och har hälsan i frodig ymnighet, men ändå. Tänk på barnen. Tänk på de stackars barnen.

Nu har jag tänkt färdigt. Nu ska jag äta vinbärstårta som Emmett gjort – honom kan man alltid lita på! – och sedan ska jag försöka lista ut vem som går till final mot Portugal. Helst hade jag velat se en slutmatch mellan Wales och Island. Men man kan inte alltid få som man vill. Vilket jävla skitsnack. Såklart man kan!

Advertisements