Räkna de förnöjsamma stunderna blott

Idag har jag varit enormt duktig. Klev upp, vattnade persiljan (obs ingen eufemism av något slag), skrotade runt lite med hygien- och födointagsbestyr, skrev färdigt resedagboken från i påskas (har verkligen inte hunnit förrän nu, och jösses vad man hinner glömma och vad mer man hinner komma ihåg), avstod från halvsolspromenad med Emmett för att istället göra min specialare, världens godaste rotsakspaj, tjurade lite för att klockan redan blivit så mycket, krängde på mig träningskläderna och stack till Skatås där jag knäckte femkilometarn på 26 minuter. Faktiskt inte alls så illa i den jävla kuperade terrängen i den jävla eviga motvinden – motstormen! – av nån som var nymatad med rotsakspaj och nydränkt med rödvin och dessutom sisådär ett halvt sekel gammal. Jupp, idag har jag varit enormt duktig. Tog mig ju hem också. I ännu värre uppförsbackar och ännu värre motvind. Antal kilometer dit: 6. Antal kilometer hem: 6. Nästa gång får det bli åttakilometarn och kanske kanske kanske fem minuter per kilometer. Klarar jag det? Varför skulle jag förresten vilja klara det? Därför att jag egentligen skulle vilja klara en kilometer på fyra minuter. Men då finge jag nog vara så god att springa ikapp mig själv och mitt eget åldrande. Jag har svårt för det. Åldrandet. Jag tycker inte om det. Samtidigt så inser jag att allt kvittar. Tänk bara på Humboldt. Vilken kändis han var under sin livstid. Vilken populär person. Och nu är han bortglömd. Var tvungen att slå upp honom för att ta reda på vad han varit för en egentligen. Slutsats. Hur djupa fotspår en människa än sätter under sin levnad så är det ett nanonanonanoögonblicks verk för varandet att förvandla dem till dammkorn och vifta iväg med dem bort åt helvete. En och annan har förmågan att klamra sig fast lite längre än vanligt. Shakespeare. Bach. van Gogh. Elisabeth I. Men ge dem bara lite tid (eller ge dem inte det) så är de snart också bortresta ur Jordens minne. Bilder ivägsusade med ljusets hastighet ut i rymden, mot okända och förmodligen ganska ointresserade mål. Sad story, no rice and curry.

Advertisements