Dubbelgångare

Har under lång tid känt till att det finns en kvinna i environgerna som är så lik mig att främlingar vinkar glatt och ropar hej åt mig i Änggården eller skriker åt mig i Slottsskogen att herregud jag är ju deras lärare, det är ju inte klokt vad lik jag är. Av allas glädje drar jag slutsatsen att jag är mycket trevlig.

Senaste påminnelsen kom idag när en f d arbetskamrat vinkade och ropade hej åt mig och faktiskt menade mig men sedan berättade att han för någon vecka sedan fått syn på mig vid Götaplatsen och vinkat och ropat hej men att det på olika sätt framkommit att jag inte var jag utan någon annan, jag var inte ens min syster.

Mitt i detta fascinerande samtal kände jag en svag oro flimra till någonstans mitt mellan nacken och näsan. Men sedan tänkte jag inte mer på det förrän några timmar senare när jag insåg att den svaga oron hade slutat flimra och i stället börjat mullra. Dessutom hade den vuxit sig större och ändrat form och färg och satt sig som limmad bakom pannbenet och för övrigt börjat kräva att bli tilltalad med namn och titel. Herr Fullskalig Noja. Med armarna i kors (ja, nojor har armar, och små pyttefötter som kompensation för något) sitter han nu där i mitt pannbens soffa och mopsar sig med frågor, typ:

“Tänk om dubbelgångaren och du en vacker dag stöter ihop med varandra, och ni inte gillar det ni ser? Tänk om ni stirrar på varandra – er själva – och rusar hem i totalt kullkastad identitetskänsla och börjar ropa till väggarna ‘ack, vem av oss båda är en faders hemliga kärleksbarn, stämplad av hans bossiga arvsanlag som i missriktad mallighet tvunget måste visa sitt nylle i varenda produkt av hans dolska förehavanden? Betyder det måhända att det finnes fler av oss än två? Vad ska vi då kalla oss? Månggångare?’. Fundera på det du.”

När jag funderat och slagit ifrån mig, hittar herr Fullskalig Noja nya infallsvinklar i sitt bombardemang:

“Tänk om du är din mammas aborterade foster, och din dubbelgångare är den riktiga du, den som var här först och den som folk faktiskt vill vinka åt och ropa hej till och skrika ‘herregud, du är ju min lärare’ åt? Eller, tänk om dubbelgångaren och du är en och samma person? Hur kusligt vore inte det? Och trovärdigt. För hur förklarar du annars att du bott i den här staden i långa decennier, alltid medveten om främlingars hej!, men ändå aldrig själv sett den person som enligt alla indikationer verkar vara stöpt i exakt samma människomall som du? Och om det inte räcker, grubbla en stund på hur troligt det annars skulle vara att en vilt främmande dubbelgångare skulle ha samma längd och udda kvalitet på håret som du – vilket ni har enligt din f d arbetskamrat? Än sen att din f d arbetskamrat säger att dubbelgångare är äldre än du. För tänk efter, är det inte det du redan är, äldre än du?

Allt jag kan svara på dessa bekymmersamma attacker är: Tig, herr Fullskalig Noja!

Förresten blev det ingen kratta i Lindome, men det blev en gräsklippare och intressanta blatanta utslag på armarna samt en ny och mycket trevlig bekantskap: Innis & Gunn. Original. It tastes of vanilla, honey and oak (according to the label), and it sings too: Remember my name. Remember! Remember!*

 

*I wasn’t the singing beer that caused my rash, I don’t think. It must have been summat else.

Advertisements