Month: August 2016

Kajakpaddling hos Gunvor

Vilken underbar resa det blev, till Tyrislöt i S:t Annas yttre skärgård, där både Emmett och jag begick kajakdebut i makalöst soligt väder och kluckande blå vatten. Fullt med öar och holmar överallt för valfria strandhugg med bad (eller bara barfotavadande) och förtäring av medhavd matsäck, och även för enstaka övernattning för den som andan råkade falla på.

Trots att det var slutet på säsongen så hade Gunvor och hennes personal händerna fulla nonstop. Var nästan så att jag frågade om jag kunde få sommarjobb där nästa år…

Det bästa med kajakpaddling är att man med glädje vevar sig så trött i armarna att man måste stanna upp för att kunna sitta och gunga på vattnet. Att bara få vara en stund. Finnas till som en del av nånting stort och mystiskt. Glömma allt annat. Få en insikt att sätta sig i blodomloppet om vad som är det viktiga, egentligen.

 

Sort of self-portrait_Carolisabella

Parentes: Förutom bilköpet är jag jättenöjd med smartphonen (så kusligt fort det gick att sälja ut sin själ och integritet för bekvämligheten i all önskad info inom ständigt räckhåll) inte minst för att den lät mig ta skojigt självporträtt. Nästan så man tror att jag bor i berget.

När söndagen kom för hemresan blev jag mig själv och deppig igen. Ville absolut inte åka hem. Aldrig nånsin. Emmett har ju sin musik som ivrigt inväntade hans hemkomst, men för egen del känns det som om det är horisonten och inget annat som väntar. Det var nog inte för inte som vi skickade ett vykort till oss själva, designat av Gunvor själv med, den tjusande framsidestexten “Stanna i S:t Anna”.

Men nu när vi ändå är hemma igen är det väl bara att fästa blicken på nästa år och drömmen om att kunna återvända till Tyrislöt, och där få hoppa ner i en Kodiak, Seabird eller kanske Looksha, vinka adjö till Gunvor och Sonia och de andra på bryggan och sen (mer entusiastiskt än proffsigt) paddla iväg mot nya spännande mål. S:t Annas skärgård är så stor, så stor. Och så vacker, så vacker.

 

 

Advertisements

I will keep calm, I will keep calm

Hade så gärna velat kasta mig in i det pågående Kulturkalasets roliga, som det verkar, aktiviteter. Denna sällsynt soliga Göteborgsdag. I stället är vi fast på Blocket i jakten på en bra begagnad bil. Vi ringer, sms:ar och skickar meddelanden till människor som inte svarar. Gång på gång på gång. Varför alla dessa annonser när ägarna sedan ändå inte tycks vilja sälja? Dessutom är varje liten sökträff ett eget evighetslångt äventyr med saker som ska kollas upp och korsrefereras med Transportstyrelsens uppgifter.

Ack, varför blev jag inte en stoisk människa vars humör icke kunna ruckas vare sig uppåt eller nedåt, utan godmodigt förhåller sig som ett jämnt streck under framlevnaden av de utmätta dagarna fram till den stund då det är dags att – utan så mycket som ett höjt ögonbryn – checka ut?

 

Tillägg: Så nu är vi alltså plötsligt vuxna människor med ansvar för en helt egen bil. Hur gick det till? Vi skulle ju bara paddla kajak…

Kan man hata sig själv men ändå älska sin knasiga hjärna?

Som ett resultat av helgens alla nybörjarturer genom säkerhetssystem och inloggningskoder och konton och “lås upp” och “verifiera vem du är” och “göm på säkert ställe” så hade jag underbart maffiga mardrömmar inatt: Emmett och jag samt en sorts andevarelse befann oss i ett ruffigt, vindlande hus med medeltida flagellanter i en strid ström utanför den gistna träporten. Där fanns också munkar i kåpor som dolde sina ansikten medan de gick genom huset med tunga nyckelknippor och låste upp dörrar och försvann uppför eller nerför trappor.

En av munkarna hade lagt sig på sidan utanför husets färgspruckna träport och stirrade på oss med glimmande ögon när vi nickade åt honom till hälsning.

Sedan stängdes dörren och en reglande bom föll ner. Vi hörde viskningar inne i huset. De lät inte vänskapliga. En lång och krånglig kod lät oss öppna en dörr ner till ett valv med ytterligare kodlåsta dörrar som slutligen ledde in i ett gytter av salar och rum där okända människor skymtade lite varstans. Vi berättade för dem om de viskande rösterna på övervåningen, och då grep de till vapen och stormade ljudlöst iväg. Misstänker att blodsspillan uppstod. Plötsligt var vi tillbaka innanför den gistna träporten. Fler munkar i kåpor följde. Fler rasslande nyckelknipor. Fler viskande röster, fast närmare den här gången. Fler turer ner till de okända människorna i katakomberna med tysta vapen.

Allt upprepades ända tills de viskande rösterna antagit fysisk gestalt och vi en allra sista gång sprang nerför trapporna där vi med nöd och näppe lyckades minnas och knappa in alla hemliga koder innan rösterna hunnit hugga tag i oss. Men väl inne i katakomberna hade alla människor tagit slut och vi hade inget annat val än att ge slaget tappt och fortsätta framåt. Flyktvägen tog slut i en trädgård med ett stup. Emmett såg att det fanns vatten på botten så vi hoppade i, och landade i ett badkar.

I nästa ögonblick kunde jag flyga – en länge eftertraktad dröm – men jag gjorde det sittande i en roddbåt. Jag gled fram över marken i flimrande fart och hojtade till Emmett, som stod kvar nere i något som liknade en övergiven storstadshamn, att vi måste “preserve the ocean”. Men han pekade på havet och skrattade. “Vadå, bevara det där?!”

Och då, medan jag glidflög i min roddbåt, såg jag vad han menade. Hamnen var igenslammad av sopor och spill och skärvor och stanker, och hajar fulla av skärsår simmade omkring i skiten utan att kunna ta sig ut på öppet vatten. Hopplösheten i det hela var som en magpumpare när jag flög vidare. Höll mig fast vid relingen och lutade mig ut över aktern för att titta på allt som jag försökte lämna bakom mig men aldrig lyckades med. För öppet vatten började aldrig. Hur långt jag än flög var havet bara en dyig soppa av ruttnande lik och avfall. Då vände min roddbåt rakt upp mot himlen, och jag vet inte om jag trillade ur eller hur det gick för i samma stund vaknade jag. Brukar man inte göra det precis innan allt är slut?

Mr och Miss Modern

Priset för att inte hänga med i tiden, och sedan plötsligt ångra sig och vilja hoppa på tåget när det kör som snabbast, i ca 500 km/tim, är ganska högt. Inte bara ekonomiskt utan även synaptiskt. Helgen har bestått av intensiv snabbspolning framåt i våra liv i syfte att komma ikapp  resten av mänskligheten när det gäller sådana (för resten av världen) banala ting som hur man stänger av och knäpper igång rätt funktioner för surf på rätt ställe hit och wi-fi dit, hur man vänder ut och in på sig själv för att få lov att intresseanmäla sig till en p-plats, hur man swishar och swoschar, hur man hanterar Botaniska-, p- och andra appar och rent allmänt förhåller sig till smarta telefoner som smyger på vartenda steg man tar i både kropp och tanke.

Jag lovar att huvudet blir mäkta trött av att bereda plats för 10-15 års tekniska framsteg och underverk som ska tryckas in och begripas på en enda helg. Och det är inte över än. För i kunskapsbasen ska det även tryckas in uppgifter om bromsok, kamaxlar, ifyllda serviceböcker och annat viktigt att veta innan man ger sig ut och börjar kicka på begagnade bildäck och nicka som om man vet exakt var rosten och generatorn brukar gömma sig och att ingen ska försöka lura en för man vet minsann exakt var ratten borde sitta och hur skit i förgasaren låter.

Sanningen är att jag känner mig sjösjuk. Trots att det är en bil som står på önskelistan. En billig och bra begagnad bil. Går det att hitta en sådan? Alla bilar vi redan tittat på rullar fortfarande på mina näthinnor och gör mig svajig. Kommer jag ens orka kliva ur sängen imorgon? Ospännande fortsättnng följer. Troligen. Inte. Kanske.

Dahliatanten

Storgillar mobilkameran och dess 13 megapixlar. Passade på att inviga den i Botaniska bland alla dahlior. Bilderna blev så fina att jag känner mig smått extatisk.

Kan bara gissa varför jag är så besatt av blommor och särskilt dahlior. När jag var så där runt fyra år gammal bodde vi granne med en mycket argsint – i alla fall som jag minns det – kvinna med en trädgårdsplätt intill vår, och i den trädgårdsplätten växte det magiska blommor – gigantiska, färggranna, mystiskt formade, flyktigt doftande – som jag plockade fastän jag inte fick. Trodde inte att jag syntes i grannkvinnans högväxande färgexplosioner , och jag trodde framför allt inte att hon skulle sakna en och annan av sina hemlighetsfulla väsen. Men det gjorde hon.

Så hon skällde på min förälder. Som skällde på mig. Mer än en gång. Ett och annat dräm över skallen blev det säkert också.

Undrar vad det blev av henne, den argsinta Dahliatanten. Förmodligen har hon för länge sedan hunnit försvinna ut ur den tideräkning som är vår. Upplevde henne som en skrottig pensionär redan då, men i en fyraårings ögon gissar jag att alla människor äldre än tio år förefaller vara på fallrepet.

Skräckad

Kan man känna isiga kårar och hoppa högt även när psykologin inte stämmer? Svaret är ett klart och tydligt ja.

Kan inte påstå att jag nånsin i livet skulle ha betett mig som huvudpersonen gör i denna kortis, t ex vända ryggen mot dörren, gå och lägga mig och genast blunda och försöka sova gott, eller le belåtet när de mystiska händelserna plötsligt upphör. Men faktum kvarstår: Jag blev rädd.

Är tveksamt om jag törs se biofilmen. Imdb:s trailer här: http://www.imdb.com/title/tt4786282/?ref_=nv_sr_1