Kajakpaddling hos Gunvor

Vilken underbar resa det blev, till Tyrislöt i S:t Annas yttre skärgård, där både Emmett och jag begick kajakdebut i makalöst soligt väder och kluckande blå vatten. Fullt med öar och holmar överallt för valfria strandhugg med bad (eller bara barfotavadande) och förtäring av medhavd matsäck, och även för enstaka övernattning för den som andan råkade falla på.

Trots att det var slutet på säsongen så hade Gunvor och hennes personal händerna fulla nonstop. Var nästan så att jag frågade om jag kunde få sommarjobb där nästa år…

Det bästa med kajakpaddling är att man med glädje vevar sig så trött i armarna att man måste stanna upp för att kunna sitta och gunga på vattnet. Att bara få vara en stund. Finnas till som en del av nånting stort och mystiskt. Glömma allt annat. Få en insikt att sätta sig i blodomloppet om vad som är det viktiga, egentligen.

 

Sort of self-portrait_Carolisabella

Parentes: Förutom bilköpet är jag jättenöjd med smartphonen (så kusligt fort det gick att sälja ut sin själ och integritet för bekvämligheten i all önskad info inom ständigt räckhåll) inte minst för att den lät mig ta skojigt självporträtt. Nästan så man tror att jag bor i berget.

När söndagen kom för hemresan blev jag mig själv och deppig igen. Ville absolut inte åka hem. Aldrig nånsin. Emmett har ju sin musik som ivrigt inväntade hans hemkomst, men för egen del känns det som om det är horisonten och inget annat som väntar. Det var nog inte för inte som vi skickade ett vykort till oss själva, designat av Gunvor själv med, den tjusande framsidestexten “Stanna i S:t Anna”.

Men nu när vi ändå är hemma igen är det väl bara att fästa blicken på nästa år och drömmen om att kunna återvända till Tyrislöt, och där få hoppa ner i en Kodiak, Seabird eller kanske Looksha, vinka adjö till Gunvor och Sonia och de andra på bryggan och sen (mer entusiastiskt än proffsigt) paddla iväg mot nya spännande mål. S:t Annas skärgård är så stor, så stor. Och så vacker, så vacker.

 

 

Advertisements