Month: September 2016

We are amused

No, I’m not Queen Victoria, but that doesn’t mean that I’m not very fond of football.

Advertisements

Besviket köp

Var på Bokmässan ändå. Hittade mest faktaböcker, och bar bland annat hem en bok av astropartikelfysikern Katherine Freese: Kosmisk cocktail. Tre delar mörk materia.

Ämnet mörk materia fascinerar mig, men hur många förord behöver man skriva och hur många gånger behöver man i dessa förord upprepa att syftet med boken är att prata om mörk materia och berätta hur roligt det är att vara forskare?

Svaret verkar vara…

  1. “Mitt livsverk har handlat om att försöka förstå den mörka materiens natur. Kosmisk cocktail skildrar såväl forskningen som de roliga personer jag träffat på och de äventyr jag upplevt under min jakt på ett svar.” (s 9)
  2. “Jag har skrivit Kosmisk cocktail av flera skäl. Jag ville skildra den forskning jag arbetar med och dessutom själva erfarenheten av och charmen med att vara forskare.” (s 10)
  3. “Mitt huvudsyfte med boken är att berätta om den spännande jakten på mörk materia…” (s 11)
  4. “Jag har skrivit den här boken för att det är en bra story som jag tycker att folk borde känna till.” (s 11)
  5. “För det andra ville jag visa hur spännande det är att vara forskare. Det är kul.” (s 11)
  6. “Boken skildrar min egen resa som forskare och berättar om personligheterna hos de utomordentliga människor som sysslar med studiet av mörk materia.” (s 12)
  7. “Vetenskap är jättekul. Den erfarenheten vill jag dela med mig av.” (s 12)
  8. “Min bok, Kosmisk cocktail, är berättelsen om sökande efter den mörka materien.” (s 14)
  9. Kosmisk cocktail skildrar forskningen kring mörk materia och kapplöpningen mellan olika forskargrupper om att lösa gåtan.” (s 15)
  10. “I den här boken skriver jag om de otvetydiga observationella bevisen för att mörk materia utgör huvuddelen av all materia i universum.” (s 18)

Dessutom finns samma andas meningar utspridda över de två förordens sidor på ett sätt som jag inte ens orkar återge. Författaren måste tro att läsarna är så superkorkade att de inte begriper enkla ord redan vid första vändan, eller också att de inte begriper hur man använder en bok för att bläddra tillbaka och kolla upp det som eventuellt fallit dem ur minnet. Kan väl säga så här: mitt förtroende för innehållet i resten av boken är snudd på noll.

Semestern inledd

… med ett jobbuppdrag. Hade varit komiskt om jag haft humor.

Just nu har jag inte det. Ofattbart märkligt att det ska vara så himla vansinnigt bråttom med allt hela tiden i det led som är jag, trots att dokumentens senast ändrade-datum ofta visar att de legat och samlat mossa och damm i flera månader innan jag i egenskap av ständigt redo tjänsteande – semester eller inte – förväntas trolla fram ett högkvalitativt resultat i samma sekund som uppdraget trillar ner i knäet på mig.

Vredeshuvudvärken har härmed fått mig i sitt grepp och botat mig från lusten till och med att gå på Bokmässan.

Var är sandsäcken? Var är den?!

När en annan sanning uppenbarar sig

Ett glas Ciù Ciù Grande Sangoviese till maten, och plötsligt stirrar jag på alla böcker i hyllorna och tänker att självklart så har även jag kompetensen att leva och försörja mig som författare. “För om den och den kan så kan väl även jag! Jag skriver minst lika bra. (Fast bättre.)” Så tänker jag, och försöker fokusera blicken.

Sedan börjar jag hicka (vilket Emmett förklarar vara ett signum för överkonsumtion, men vad vet han, den jääla tedrickaren?) och känna ett gung i magen. Så jag går ut i “friska luften” för att komma till sans igen. Hamnar på stadsbiblioteket. Hittar ännu fler böcker. Som  gör mig ännu gungigare i magen. Deppigt? Ja för fan!

Jennifer Higdon

It’s always nice to come across a female composer once in a while in the domain of classical music. As usual, it was Mr. Emmett Cohab who tipped me off and pointed me in the direction of Jennifer Higdon. Her list of compositions is long, and I’m appropriately ashamed that I’d never heard of her until now.

Admittedly, I don’t exactly love the genre of her music, but I’m deeply in awe of her skill as a composer.

Now, I’m off to the library to see if I can’t find some more of Jennifer Higdon’s music.

Kan inte hjälpa det

Får rysningar ända ut i hårtopparna av att höra Jupiter kommunicera. Mycket mäktigt.

Tänk om jag, varje gång jag trampar igenom i vardagens alla små löjligheter och faller ihop, istället kunde minnas den ytterst välbehagliga känslan i att höra vårt solsystems största planet prata ? Minnas den förunderliga misstanken om att det finns storartat viktiga och mystiska saker “där ute” som gör det obegripligt dumt att tro att pissepyttefjuttesketgrejerna som ständigt stoppar upp en mitt i steget egentligen betyder något.