Batteriladdning

Mot alla odds blev det en liten minisemester. Hade satsat på Danmark och vikingamuseum och gamla kyrkor men det stannade vid Varberg med omgivning, inklusive Strömma Farm Lodge i Tvååker. Räckte finfint till för att höja glädjekemikaliehalten i hjärnan. Vädret var underbart (trots alla hot om storm och ösregn, ösregn), och vi lyckades pricka in bland annat en mycket fin utställning om Varbergsmålarna som verkade några år runt förra sekelskiftet. Dessutom var det stor loppmarknad i Strömma och man fick stå i kö cirka en halvtimme för att få äta lunch vid den gamla kvarnen. Det var det värt!

Tänker ofta när vi är ute och ser oss omkring att “här var det trevligt men jag skulle nog inte vilja bo här”. Men när vi vandrade omkring i och runt Varbergs fästning och följde strandvägen bort till Apelviken och fyren med det ständigt föränderliga vattnet och landskapet och dito färgerna och ljuset och ljuden så kände jag med hundra procents övertygelse att här, just här, skulle jag kunna bo.

ro-vid-varbergsvatten

Men sedan skämdes jag över blotta tanken eftersom jag hörde ägaren till det galet trivsamma Okéns Bed & Breakfast (som vi av en lycklig slump checkade in på), som svar på några andra gästers fråga om bostadspriserna i staden, förklara att priserna rusar i höjden och att det är göteborgarna som trissar upp dem.

Gissningsvis är jag inte den enda som känner att den fantastiska närheten till vilt hav och samtidigt osedvanligt vänlig civilisation viskar löften om själsro, men kanske är risken att man drar med sig allt det där som man vill slippa ifrån. Ungefär som när man börjar knapra på åkermark och naturreservat för att bygga hus åt dem som vill ha nära till naturen, ända tills all natur är borta och allt som återstår är hus och asfalt.

Advertisements