Göteborgs Konsthall

Råkade under gårdagen ramla in på utställningen This Misery of Light av Lina Selander. I utställningen ingår både äldre och nyare verk av Selander och bjuder på ljud och betraktelser till rörliga bilder mellan ljus och mörker i ett historiskt och världsomspännande perspektiv. Om man ger installationerna tid och stillsamhet är det oundvikligt att ens fysiska och mentala tillstånd förflyttas till en annan verklighet någon helt annanstans.

Utställningen pågår till 29 jan 2017 (jahapp där fick jag skrivet det nya årets siffra redan), och jag kommer att återvända minst en gång till innan dess.

Tillägg: Nu har jag varit på återbesök. Var i stort sett ensam i hallarna, vilket var ledsamt och lyxigt på samma gång. Konstaterar att utställningen inte, upprepar inte, är självförklarande. Efter att i lugn och ro hemmavid ha läst igenom informationsbladet om de 6 separata verken gavs jag vid återbesöket en ny – och bättre  (tror jag) – förståelse för vad det är jag vill förstå med utställningen (skulle aldrig drista mig till att försöka förklara vad det är konstnären själv vill att man ska förstå).

Fick en första aha-upplevelse vid strömmen av bilder inuti bilder och tänkte: Vad är det jag ser på? Och vad ser på mig? Vad är verkligt och vad är bilden av verkligheten? Att börja snurra runt i den sortens funderingar kan snabbt bli en smula oroväckande…

Den andra aha-upplevelsen kom när jag läse att bilderna i den fem meter långa montern är stenar som fotograferat sig själva i mörker (med hjälp av sin egen radioaktivitet och konstnärens material), samt att bomben över Hiroshima lämnade kvar skuggbilder av sina döda. Då begrep jag ordet “misery” i utställningens titel. Äntligen förstod jag att det bland annat var bilder från katastrofer som jag såg på filmdukarna, och att händerna som skruvar på något är konstnären som plockar isär sin kamera efter att ha filmat i Hiroshima.  Bilder på Tjernobyl, Hiroshima, gruvarbetare i evigt mörker för att bryta kol till ljus för andra, röntgenbilder av djur och kroppsdelar, upplysta insekter som försöker fly ur sina trånga fängelser, en kvinnas stelnade vita öga tömt på irisfärg i atombombens brännblixt.

De separata verken i de olika hallarna griper in i varandra dels på grund av de tunna dukarna som kan betraktas från två håll, och dels på grund av att rösterna och ljudeffekterna inte alltid bestämt går att koppla till ett specifikt verk.

Alltsammans är omtumlande och drömskt på samma gång. Trots en lång promenad hem i kylan, inklusive mellanlandning på Stadsbiblioteket, så susar och brusar det fortfarande innanför pannbenet.

Advertisements