Month: January 2017

Tänk om…

…media och andra kunde ta sitt ansvar och sluta använda det positivt laddade ordet “heder” i samma kontext som fegt och ynkligt förtryck av systrar, döttrar och andra kvinnliga släktingar. Och tänk om media kunde sluta använda det positivt laddade ordet “krigare” i samband med fega och ynkliga fanatiker vars enda agenda är att förstöra och vältra sig i skiten de skapat.

Advertisements

Mitt gymmande jag

Har härmed trätt in i en ny fas i mitt liv. Har gått och blivit en gymmare. Hade till och med en PT igår som sa “bra” och “det går ju fint det där” medan han förstulet knappade på sin mobil.

Lagom till idag tyckte jag mig ha inhämtat så pass mycket kunskap om vad man ska tänka på i “gym mode” att jag valde att kasta mig ut bland redskapen helt på egen hand.

Och nu har jag blaffiga blåsor under fötterna.

Anledningen hade kanske varit rolig om det gällt en Lasse Åberg-film. Men i verkligheten? Fortfarande ganska rolig:  I hallens halvdunkel packade jag skyndsamt ner mina träningsskor som jag ställt fram på skohyllan redan dagen före. När jag sedan anlände till träningslokalen och rotade runt i påsen hittade jag … två vänsterskor.

Spelade ingen roll hur många gånger jag kollade, de två vänsterskorna låg kvar (varav blott den ena kunnat duga som gymdoja). Var bara att ge sig ut bland redskapen i strumplästen och se ut som om jag menade det. Funkade väl okej i början, även om trampmaskinen var en plåga när tårna trycktes in mot de hårda kanterna. Det var löpbandet som gav mig nådastöten. Klarade bara en halvmil, sen brann det under fotsulorna. Bokstavligen.

Önskar jag kunde säga att ingen är så oklantig som jag. Men det vore lögn. Till exempel: För inte alltför länge sen tog jag av misstag på mig Emmetts snörkängor (likadana som mina fast nyare och större) när jag skulle ut, och jag tyckte visserligen att de kändes en aning klumpiga när jag promenerade, men jag tänkte inte mer på det förrän jag efter tre – tre! – dagars användning halkade till inuti kängorna, trampade fel och stukade till foten. Jag svor högt men gjorde inga kopplingar till själva skodonen. Hade för bråttom att möta upp Emmett, och när jag förklarade varför det dröjt pekade jag på foten inuti kängan och sa, så där lite i förbigående, att det var värst vad stora mina fötter såg ut. Har ju hört att öron och fötter växer i takt med ökad ålder, men det här kändes väldigt främmande. Kunde det bero på de smala byxbenen, tro? Att de liksom framhävde fötterna och fick dem att se större ut än de var? Nä, Emmett trodde inte att det berodde på de smala byxbenen.

Imorgon ska jag magnetröntga hjärnan. Vågar inte tänka på vad de ska hitta. Eller inte hitta.

En väskas innehåll

Vad kan man ha en väska till? Fråga Emmett och svaret blir: att lägga en påse varmt vatten i.

Inte så konstigt som det låter. Han behövde påsen med varmt vatten för att kunna köra bil.

Fortfarande inte så konstigt som det låter. Det var 11 minus under natten, och igår när vi skulle åka iväg med bilen tog det oss cirka 50 minuter, inklusive springturer fram och tillbaka till hemmet och affären för att fixa låsolja och tändare, bara att komma in i bileländet. Centrallås med manuell nyckel i fuktiga flertaliga minusgrader kan få vem som helst att börja gråta. Tårflödet gäller dock inte oss för vi är nog tuffare än somliga tror.

Vis av gårdagens erfarenhet hade Emmett kollat på nätet och hittat en kvinna som mindes sina eländesdagar innan hennes bil fått centrallås. Hon tipsade alla icke lika lyckligt lottade om hur en påse varmt vatten kan användas för att värma upp bildörrens lås. Vi valde att tro henne, och sålunda rustade till tänderna marscherade vi iväg till den fjärran parkerade bilen. Vårt varmvatten skvalpade i kölvattnet men det fick aldrig chans att visa vad det kunde.

För trots att det rejält var mycket kallare idag än igår var biljäveln, till skillnad från igår, helt befriad från frost, och bildörren svängde upp lika graciöst som en nyårsdagsfirande wienervalsare. Inget evighetsskrapande av rutorna (mest på insidan [infoga svordomar], och inget nervöst gulp över huruvida det skulle gå att lägga in ettans växel eller inte.

Den lilla (rätt så stora) bilen stod där och såg väldig oskyldig ut och lät sig sen köras iväg utan minsta problem. Som Emmett sa: den är vår kompis – aldrig att jag skulle säga nåt annat! – och vi tycker väldigt mycket om den.

Boxwood carvings

For a brief period of time, approximately between 1500 and 1530, a series of miniscule boxwood carvings were produced by an unknown artist in Flanders or the Netherlands. The carvings were made as religious items, and they are tiny and complex enough to have been baffling the experts to this very day.

Each boxwood carving piece is estimated to have been 4 to 5 years in the making, and part of the mystery is that they all seem to have been created by the same person. So how did (s)he manage to produce them all in the short time span of 30 years? Part of the explanation may be that they were made in a series of different workshops, run by skilled apprentices. But that does not explain how all the miniscule details, almost invisible to the naked eye, were managed.

Sure, eyeglasses were invented in the 13th century, but even with modern-day technology it is hard to discern all the details. I seem to recall having read somewhere that children may have been involved since, usually, they have better eyesight and smaller hands. But I doubt somehow that they had the insanely impressive carving skills required.

Inget nyårslöfte egentligen

…. mer en insikt att om det inte ska gå fullständigt åt helvete med allt så måste jag skaffa ett gymkort. Lättare sagt än gjort. Har under två dagars tid uppvaktat Fysiken vid Mossen tre gånger för att ens få kunna sätta igång. Och det har lett till ingenting. Har inte kommit längre i handlingen än till smärtsamma missförstånd angående priser och bindningstid och till jakt på den ansvariga personen för träningspasset som jag är intresserad av. Budet är att jag ska återkomma om två dagar för då hoppas de att deras hemsida ska ha uppdaterats så att man kan anmäla sig till den där introkursen som krävs för att man bäst ska förstå hur man mörbultar sin fåniga lilla kropp. Ryktet säger att måndag blir första träningsdagen. Om inte klassen blivit fullbokad förstås, innan jag hunnit anmäla mig. Alla dessa turer gör mig så slutkörd att det vete fan om jag ens orkar eller vill börja lyfta skrot och skräp på måndag. Hur många ytterligare uppvaktningar och upphostningar av hemliga avgifter krävs det innan jag slutligen sitter där och pustar i andras svett och lukter?