Month: February 2017

Stadigt läge

Personligt brev från läkaren. Inga nya inflammationer sedan 2014 (att jämföras med mellanläkarens påstående förra året att ojojoj vad det gnistrar och sprakar och jävlars vad jag måste vara med som försökskanin i hans studiegrupp och testa cancerframkallande tabletter). Kan detta vara resultatet av mitt slarv med sprutorna … och mitt djupa misstroende mot läkare som säger att jag måste bli deras försökskanin? Eller mot läkare som säger att allt är fina fisken?

Förr talades det mycket om politikerförakt. Jag tror att begreppet har expanderat och börjat omfatta en helt ny yrkeskår. Åtminstone i min lilla inflammerade värld.

Advertisements

Dimensionsfunderingar

Kan känna sorg ibland över det faktum att jag inte klarar av att tro på högre makter. Skulle förmodligen ha varit väldigt trösterikt i många lägen. Men jag undrar om jag inte tror på parallella makter… På att de där 10 eller 11 dimensionerna (beroende på hur man räknar) har något med vår verklighet att göra, att det pågår saker i vårt nu på frekvenser som vi inte förmår uppfatta eftersom vi inte fysiskt hunnit dit i evolutionen än (och kanske aldrig hinner heller, med tanke på hur helvetiskt fokuserad jordens folk är på sin egen undergång).

För det är änna tusan vad saker och ting går en emot ibland, så mycket att det är alltför knasigt för att bara vara en slump. Och det är änna tusan vad saker och ting även går ens väg ibland, på ett sådant snyggt sätt att det också är för mycket för att bara vara en slump. Nu låter det som om jag inbillar mig att de parallella dimensionerna kretsar kring mig, mig, mig. Nänä, så uppblåst är jag  inte.  Jag tror att de där för oss omärkliga dimensionerna kretsar kring andra människor, och att jag själv liksom slinker med på ett bananskal.

Så när jag blir nervös över att frilansuppdragen inte strömmar in i en strid ström alla dagar i veckan, och jag strax därpå märker att det faktiskt var väldigt bra att slippa jobba under helgen eftersom jag annars inte hunnit avsluta bokföringen för 2016 med allt pappersplock och skannande och utskrivande och håltryckande och momsdeklarerande, inloggande, utloggande och blättanblättan, timme efter timme som går åt till boring stuff och som jag dragit mig för men som måste vara klart före måndag, så tänker jag att det säkert var någon annan person – som de 10 eller 11 dimensionerna (beroende på hur man räknar) – snurrar kring som fick uppdraget eftersom dimensionskrafterna, av någon matematisk anledning, var i behov av att just den där personen blev glad. Och att jag också blev det var liksom bara en biverkning. Att botas med Ipren, för fanihelvete vilken huvudvärk jag fått av bokföringseländet.

Jaha

…så har man då fått vara med om det som så många andra varit med om: ett arsle, högst förmodligen i samarbete med andra arslen, lyckas kapa siffrorna på ens bankkort och använda ens ohyggligt hårt hopslitna slantar för egna nöjen. Stölden blir ännu kostsammare när man betänker alla autogiro-funktioner som plötsligt kraschar med tillhörande jagande efter telefonnummer och rätt personer att ringa, och framför allt det stora inkomstbortfallet som blir när man måste lägga ner brödfödeslitet under 12 timmar – inget skämt – för att snurra runt mellan banken, polisen och deras formulär samt flygbolaget som hanterat stöldpengarna, och däremellan snoka, snoka, snoka ända tills man luskat fram krypets namn, telefonnummer och snart nog även hans adress.

Och om inte polisen bryr sig, vilket jag anar att de inte gör, så kavlar jag upp ärmarna. Hett tips till Jesper S: Om du ska stjäla så gör det från folk som är så rika att de inte märker det. Vi andra har helt enkelt inte råd – eller lust! – att låta dig strosa vägen fram som om inget hänt. Vigilante? Who? Me? Surely not!

Skickar goda tankar

… till vännen R som ska opereras imorgon så att den skittråkiga diagnosen kan slängas i förbränningsugnen och allt bli som vanligt igen.

Tillvaron är så nyckfull och livet så bräckligt, men det ska gå bra, det ska det. R har ju ingen ålder alls, född som han är samma år som jag, och det är absolut inte läge att på livets topp ligga och slöa i en sjuksäng. Så upp och hoppa, för bövelen, upp och hoppa!

Tillägg: Morgondagen kom, och till allas stora glädje gick det så bra att R själv kunde messa och ha sig på eftermiddagen. Lättad suck! Men ligger och latar sig i sjuksängen, det gör han minsann fortfarande.

Mitt liv som tok

…rullar på i ett stadigt tempo. När jag skulle iväg och låna böcker upptäckte jag att mitt lånekort var väck. Redan påbylsad och redo för utgång ägnade jag en svettig halvtimme åt att leta efter kortet utan framgång. Med halsduken i vägen och jackan allt trängre och bylsigare och irriterandere (ja det är ett ord, från och med nu) rotade jag igenom alla lådor, grävde i alla ryggsäckar, dök ner i varenda jackficka, inklusive de som hängde i jackan jag hade på mig. Jag vände upp och ner på pappershögar, skakade ur låneböcker, prasslade i hopvikta bibliotekspåsar och lyfte även på dukar och mattor. Inget kort. Sista hoppet stod till biblioteket självt. Anade att jag glömt kvar lånekortet i samband med hemförandet av Miss Pettigrew lives for a day (sockersöt Harlequin-lööövromanvarning men ändå uthärdlig på grund av Frances McDormand och ett konsekvent manusbygge), men bland lånediskens alla upphittade kort – och de var många – fanns inget som var mitt. Landade i ett tröttsamt velade kring huruvida jag skulle spärra kortet eller vända upp och ner på lägenheten en gång till. Det blev det sistnämnda till slut så jag begav mig hemåt. Vid ytterdörren vidtog ett nytt letande. Efter dörrnycklarna. Det jag ur jackfickan så småningom drog fram var lånekortet. Det hade funnits vid min sida hela tiden, som en trogen följeslagare, eller snarare en jävligt retfull gremlin.

Och det tar förstås inte slut där. Som ett exempel: Hade lovat att på daglig basis, under 11 dagars tid, köra 3 mil för att mata och vattna en flock fina får. Det är ett trevligt arbete, och det är uppfriskande att få komma ut lite på landet. Men just idag var jag extremt trött och hade gärna sovit lite mer istället för att stressa upp, borsta bissingarna och slänga mig i bilen i lagom morgon-/förmiddagstid i hopp om att slippa köer  och sedan vara utvilad när kontoret skulle öppnas. Hur som helst. Jag åkte iväg. Allt gick bra de första hundra meterna. Sedan hamnade jag bakom ett brett arbetsfordon som låg i 30 på smala vägar med täta möten ända ut till motorleden. Där frästes det på lite, men i Lindome hamnade jag i en ny kö på grund av en sopbil som parkerat tvärs över vägen. Sedan rullade det framåt i cirka 40 meter. För sen tvingades jag stå och vänta några timmar (som det kändes) på att en mördarsnigeltempokörande bilist på enfilsvillavägen skulle lämna bilbanan fri.

När jag äntligen kom fram till min destination och mina vänners hus med den tomma p-platsen, så var den förstås inte tom. Mina fårägande vänner hade inte åkt än. Så där lite lagom Twilight Zone-snurrig knackade jag på deras dörr. Som de öppnade med förvånade blickar. De hade, förklarade de, skickat ett en-dags-förskjutning-meddelande på Facebook. Som jag inte hade sett. Facebook och jag, liksom.

Men det var bra ändå, för istället för att vattna får gavs jag chansen att se de ystra vallhundarna i arbete. Och så fick jag en Lasse Åberg-designad plåtask – är galen i plåtaskar – full med god choklad. Är galen i god choklad.

En dag i Lerum

Låter konstigt, även i mina öron, att jag aldrig varit i Lerum förrän idag. Konstaterar att det är en liten ort behäftad med flitig biltrafik, få p-platser samt trivsamt ätställe vid namn Le Rum. Samtliga upptäckter måste skrivas på hyperrara svärföräldrarnas konto (bokstavligen), som bjöd Emmett och mig på försenade födelsedagskalas inklusive hemgjord jordgubbstårta samt presenter i guldtackeförpackningar. En mycket trevlig dag, inklusive fascinerande berättelser ur svärfars liv ute på sjön som matros och på Arendalsvarvet som ingenjör. Har inte fattat förrän nu att saker och ting, mer än en gång, handlade om liv eller död.

Bland de fina presenterna följde några Birgit Nilssonar med, och jag tänker låta min Birgit hjälpa mig betala februari månads svettande på Fysiken. Sån är jag. Nu ska jag, fort som fan, innan hemkomstvinet avdunstar ur kroppen och ersätts av dassifierande självkritik, leka med min fina Wacom Intuos Pro-ritplatta – hur vansinnigt snäll kan du bli egentligen, Emmett?! – och träna på animerade katter. Jag älskar min fina ritplatta. Jag älskar den högt och rent och jag har underbara planer för vart den ska ta mig. Till skojiga platser. Du och jag, plattan, we’re going places. Yes, we are.