Mitt liv som tok

…rullar på i ett stadigt tempo. När jag skulle iväg och låna böcker upptäckte jag att mitt lånekort var väck. Redan påbylsad och redo för utgång ägnade jag en svettig halvtimme åt att leta efter kortet utan framgång. Med halsduken i vägen och jackan allt trängre och bylsigare och irriterandere (ja det är ett ord, från och med nu) rotade jag igenom alla lådor, grävde i alla ryggsäckar, dök ner i varenda jackficka, inklusive de som hängde i jackan jag hade på mig. Jag vände upp och ner på pappershögar, skakade ur låneböcker, prasslade i hopvikta bibliotekspåsar och lyfte även på dukar och mattor. Inget kort. Sista hoppet stod till biblioteket självt. Anade att jag glömt kvar lånekortet i samband med hemförandet av Miss Pettigrew lives for a day (sockersöt Harlequin-lööövromanvarning men ändå uthärdlig på grund av Frances McDormand och ett konsekvent manusbygge), men bland lånediskens alla upphittade kort – och de var många – fanns inget som var mitt. Landade i ett tröttsamt velade kring huruvida jag skulle spärra kortet eller vända upp och ner på lägenheten en gång till. Det blev det sistnämnda till slut så jag begav mig hemåt. Vid ytterdörren vidtog ett nytt letande. Efter dörrnycklarna. Det jag ur jackfickan så småningom drog fram var lånekortet. Det hade funnits vid min sida hela tiden, som en trogen följeslagare, eller snarare en jävligt retfull gremlin.

Och det tar förstås inte slut där. Som ett exempel: Hade lovat att på daglig basis, under 11 dagars tid, köra 3 mil för att mata och vattna en flock fina får. Det är ett trevligt arbete, och det är uppfriskande att få komma ut lite på landet. Men just idag var jag extremt trött och hade gärna sovit lite mer istället för att stressa upp, borsta bissingarna och slänga mig i bilen i lagom morgon-/förmiddagstid i hopp om att slippa köer  och sedan vara utvilad när kontoret skulle öppnas. Hur som helst. Jag åkte iväg. Allt gick bra de första hundra meterna. Sedan hamnade jag bakom ett brett arbetsfordon som låg i 30 på smala vägar med täta möten ända ut till motorleden. Där frästes det på lite, men i Lindome hamnade jag i en ny kö på grund av en sopbil som parkerat tvärs över vägen. Sedan rullade det framåt i cirka 40 meter. För sen tvingades jag stå och vänta några timmar (som det kändes) på att en mördarsnigeltempokörande bilist på enfilsvillavägen skulle lämna bilbanan fri.

När jag äntligen kom fram till min destination och mina vänners hus med den tomma p-platsen, så var den förstås inte tom. Mina fårägande vänner hade inte åkt än. Så där lite lagom Twilight Zone-snurrig knackade jag på deras dörr. Som de öppnade med förvånade blickar. De hade, förklarade de, skickat ett en-dags-förskjutning-meddelande på Facebook. Som jag inte hade sett. Facebook och jag, liksom.

Men det var bra ändå, för istället för att vattna får gavs jag chansen att se de ystra vallhundarna i arbete. Och så fick jag en Lasse Åberg-designad plåtask – är galen i plåtaskar – full med god choklad. Är galen i god choklad.

Advertisements