Dimensionsfunderingar

Kan känna sorg ibland över det faktum att jag inte klarar av att tro på högre makter. Skulle förmodligen ha varit väldigt trösterikt i många lägen. Men jag undrar om jag inte tror på parallella makter… På att de där 10 eller 11 dimensionerna (beroende på hur man räknar) har något med vår verklighet att göra, att det pågår saker i vårt nu på frekvenser som vi inte förmår uppfatta eftersom vi inte fysiskt hunnit dit i evolutionen än (och kanske aldrig hinner heller, med tanke på hur helvetiskt fokuserad jordens folk är på sin egen undergång).

För det är änna tusan vad saker och ting går en emot ibland, så mycket att det är alltför knasigt för att bara vara en slump. Och det är änna tusan vad saker och ting även går ens väg ibland, på ett sådant snyggt sätt att det också är för mycket för att bara vara en slump. Nu låter det som om jag inbillar mig att de parallella dimensionerna kretsar kring mig, mig, mig. Nänä, så uppblåst är jag  inte.  Jag tror att de där för oss omärkliga dimensionerna kretsar kring andra människor, och att jag själv liksom slinker med på ett bananskal.

Så när jag blir nervös över att frilansuppdragen inte strömmar in i en strid ström alla dagar i veckan, och jag strax därpå märker att det faktiskt var väldigt bra att slippa jobba under helgen eftersom jag annars inte hunnit avsluta bokföringen för 2016 med allt pappersplock och skannande och utskrivande och håltryckande och momsdeklarerande, inloggande, utloggande och blättanblättan, timme efter timme som går åt till boring stuff och som jag dragit mig för men som måste vara klart före måndag, så tänker jag att det säkert var någon annan person – som de 10 eller 11 dimensionerna (beroende på hur man räknar) – snurrar kring som fick uppdraget eftersom dimensionskrafterna, av någon matematisk anledning, var i behov av att just den där personen blev glad. Och att jag också blev det var liksom bara en biverkning. Att botas med Ipren, för fanihelvete vilken huvudvärk jag fått av bokföringseländet.

Advertisements