Blir alldeles tjockad

Det är det fina sje-ljudet för chockad, och det stämmer. Ju mer jag ränner på Fysiken vid Mossen och utnyttjar mitt dagkort – raus raus före kl 15.30 = stress stress för att hinna lämna hemmet åtminstone kl 14.30 och sen köra som en galning på AMT-maskinen och löpbandet för att bränna åtminstone 400 kalorier – desto mer tjockad blir jag. Av min egen handlingskraft. Springer ut genom grindarna i grevens minut och står sen och pustar utanför entrén med svetten lackande i vårfloder … tills jag under promenaden hem märker hur jag liksom uppnått en ny energinivå på huvudkontoret. Japp. Blir plötsligt så framåt i mina ambitioner och go-get-it-pushig att jag efter hemkomst och grundlig dusch ter mig som en komplett ny människa. En för mig hittills helt okänd person som med ens utan problem förmår ringa upp viktiga personer och föra fram sitt ärende som om hon gått värsta kursen i retorik och för vem inga hinder är för svåra för att navigera sig förbi.

Är det överdoser av adrenalin man pumpar sig full av när man sliter sig nästan förbannad på AMT-maskinen och ställer in löpbandet på kilometertiden 4,5 minut (vilket är rosenrasande alldeles för fort för mig och min kassa knä)? Vem vet. Men det funkar. Sålunda är jag vansinnigt glad över att Emmett övertalade mig att fixa det däringa träningskortet som från början gjorde så ont i plånboken. Det tycks ha visat sig vara en god investering.

För att få mycket måste man ge mycket. Jösses, det där var så vackert att jag nog måste brodera det på en kudde.

 

Tillägg: “Min kassa knä”? Vad betyder det? Hallå, hur är det med kunskaperna om neutrum och utrum, hur står det till med snubbelfärdigheten i fingrarna, hur mår rigiditeten i ögonens glaskroppar? Kontroll-läs så många gånger du vill, men ska det bli fel så ska det. Mugglarmobbare, jag tror verkligen att de finns. Små skitskallar med magiska krafter som älskar att stöka till det för en när man tittar åt andra hållet.

Advertisements