Month: April 2017

Idag var det Valborgsmässoafton

… och jag struntade i kortegen och cyklade ut till Stora Amundön istället. Det var fantastiskt härligt att (i den relativa folktomheten) få sitta tyst vid randen av ett grönfärgat vattenskvalp och ett kvällningens solglitter, och bara lyssna på sjöfåglars rop och plumsiga dyk. Att få skåda ett och annat kondensspår av flygplan på väg till destinationer utom mitt räckhåll.

Ibland skräms jag av tanken på hur enkelt jag skulle kunna tillämpa rödförskjutningen och aldrig ens kasta en blick över axeln medan jag fortsatte bortåt.

Ibland skräms jag av insikten om hur jag ständigt letar efter orsaker att få slippa se mötta människor mer än en gång, det kvittar hur trevliga de är. Hur gärna jag sluppe upprepningar. Hur jag helst aldrig trampade i mina egna spår. Hur jag alltid var på väg bortåt.

Ingen bokmässa för mig i år

År 2017, året då jag för första gången aktivt kommer att avstå från bokmässan i Göteborg. Anledningen är att jag inte pallar sättet som icke-demokratiska krafter fritt får utnyttja vårt demokratiska samhälles plattformar för att sakta men säkert äta upp och förinta just demokratin. https://www.svt.se/kultur/bok/127-forfattare-i-upprop-valjer-att-inte-narvara-vid-bokmassan

En påskafton utan godis (för somliga)

Hurra vad jag är duktig som börjat förstå att undvika sötsaker. Att vi köpte en bautastor plockgodispåse igår berodde på Emmetts förutseende vishet. Han anade att grannskapets småfolk skulle ringa på dörren under påskaftonen med underförstådda önskemål om sockriga bidrag till sina påskägg och påskkorgar. Själv var jag skeptisk. Trodde att påskkäringseden var något som, likt våra egna barndomar, dött ut och ersatts av nymodigheter i stil med Halloween.

Men på förmiddagen fick jag äta upp mina tvivel (egentligen en tallrik med Wapnös A-fil och Saltås müsli) för då sa ytterdörren ding-dong och två små påskkatter (tror jag att de var utklädda till) överlämnade en näpen gul kyckling målad på en vit anteckningslapp. I rättvist utbyte sträckte vi genast fram vår tack-och-lov-inköpta skål med kolhydratspäckade färggrannheter och lät den unga generationen fylla på sina förråd.

Hur det gick sen vet vi inte för strax därpå blev vi tvungna att ge oss av. (Men ack vad skönt att vid hemkomsten kunna konstatera att inga eventuellt andra godissugna ungar under eftermiddagen ringt på och i vrede över oöppnad dörr slängt ägg på den.) Var nämligen bjudna på lyxig påsklunch hos Emmetts syster med familj. Att det var första gången under de 27 år som Emmett och jag känt varandra som vi var på besök där låter konstigare än vad det är, eftersom släktens naturliga mötesplats vid alla högtider och bemärkelsedagar normalt sett är de luftigt rymliga salar som föräldrarnas villa bjuder på.

Men denna påskafton firades sålunda på annan ort och innehöll generös gästfrihet, vackert (lite kylslaget) väder, barndomsfotografier samt ett fascinerande dokumentärtips från Emmetts systerson den yngre, “Verklighetens Rain Man”. Nu när jag vet att verklighetens Kim Peek hade Dustin Hoffmans Hollywoodfigurs förmågor, och kanske mer därtill, är det möjligt att jag äntligen tar mig i kragen och tittar på spelfilmen och Oscarsvinnaren “Rain Man”. Eller också skiter jag i det och ser på några av alla de andra dokumentärerna om Peek som man kan hitta på YouTube. Ja, jag tror det får bli det sistnämnda. Många tack till Emmetts systerson den yngre!

Mörbultad

Vilken tur att jag inför denna helg hade hunnit gymbygga upp lite av min forna muskelstyrka, annars hade jag i skrivande stund legat kvar i en hög i svärföräldrarnas rabatt, av mig denna lördag-söndar kämpeligen avtuviserad, avrotifierad och avgräsifierad samt tillkrattad med därtill hörande säckstoppande, skottkärrekörande och säcklyftande in i ett skjul i väntan på transport till kommunala komposttippen. Alltsammans krävde en fysisk insats som mer än en gång fick mig att önska att jag varit krigarprinsessan Xena, eller åtminstone Conan Barbaren.

Att jag blev så extremt darrig av trädgårdsinsatsen beror mycket på den kassa sömnen som grannarna här i huset vänligen bistår med när de fördelar sitt oväsen genom att den ena helgväsnas på kvällarna och den andra barnväsnas på morgnarna, varpå den första blir förbannad över att han inte får sova ut efter heavy metal-festen och följaktligen börjar stampa omkring i gryningen i ett vredesmod som kryddas med ett och annat skrik.

Resultatet blir att man själv är rätt utmattad långt innan väckarklockan ringer, och sen går det bara utför under resten av dagen.

Kan väl säga att många här i huset ska vara jävligt glada över att häcksaxen som jag nyss har lärt mig hantera ligger i ett redskapsskjul fyra mil härifrån…

Tillägg:

Tips till mitt framtida jag: Om du nånsin skulle glömma bort att det finns dansföreställningar som är a) vansinnigt vackra och b) vansinnigt vackra och ohyggligt gripande så minns då a) Bolsjojbalettens framförande av Tjajkovskijs Törnrosa och b) Tyst Teaters “Perfektion” med Johanna Lindh, Marie Lander och Hajan Jabar, en tolkning av Lorcas “Yerma” regisserad av Josette Bushell-Ming och koreograferad av Melody Putu.

 

 

Dylaneffekt?

Visst har väl litteraturprogrammet Babel börjat handla mer och mer om musik? Sång och musik och rösttolkningar. Har kluvna känslor inför det.

På tal om litteratur köpte jag nyligen en egenutgiven roman, Skam av Robert Warholm, och jag har väl ganska kluvna känslor även i det fallet så jag nöjer mig med att säga att boken utspelar sig i historisk landsbygdsmiljö och att den inleds med en död kvinna vars äkta make och svärmor sätter sig att dricka kaffe innan de tillkallar fjärsman.