Vad som återstår

Efter två veckors förkylning finner jag det problematiskt att hitta tillbaka till träningsrutinerna. Men. Bland julklappspaketen fanns efterlängtade slåssvantar. Allt jag behöver göra nu är att reka på gymmet i akt och mening att hitta den tid på dagen när läget är som mest gynnsamt för åtkomst till sandsäcken.

I övrigt läser jag med spänning en annan julklapp, “Hjärnan är stjärnan”. Konstaterar att amygdala kan vara en besvärlig jäkel. Bra men besvärlig. Bråkig. Den sköter mycket av ens “fighting” och “flighting”.

Har inte kommit så himla långt i handlingen än, men jag gissar att somligas “fighting”-nervceller är mer lättstimulerade än andras. Eller kanske helt enkelt är fler än andras? Förhoppningsvis kan medvetet tänkande kring denna amygdalas bråkighet hjälpa till att på sikt omdirigera de elektriska strömmarna till mer konstruktiva delar, till exempel pannloben. Men det där med medvetandet är en klurighet i sig. I denna spännande bok redovisas forskning som säger att hjärnan jobbar extremt mycket på egen front och att medvetandet blir informerat först i efterhand (upp till en sekund senare) om vad som redan blivit bestämt på högre (eller djupare) ort. Så vem styr den här skutan egentligen…?

Just nu bryr jag mig inte så mycket om svaret så länge skutan seglas mot ritplattan och fårkalenderbild nummer 8.

Advertisements