Author: carolisabella

Hittade pärlor

1. Hamnade på Urplay och snubblade över en dansk psykolog, Bo Hejlskov Elvén, som föreläste om autism på ett sätt som fick mig att fastna och sen vara tvungen att konsumera även del två. Man behöver inte hålla med om precis allt han säger, men som åhörare får man i alla fall en massa saker att fundera över: Sådant som har med allmänmänskligt beteende, problemlösning och konstruktivt tänk att göra och som man inte behöver vara vårdpersonal för att ha stor glädje av.

Föreläsningarna heter “Lågaffektiv teori och metod” och ligger kvar till och med 31 december 2017. Vår bästa tid är nu.

2. Letade på sr.se efter något som jag skulle kunna distrahera mig med när jag styrketränade på Fysiken. Landade i Sfärernas musik, ett slags rymdresa i tio delar, med professor emeritus i teoretisk astrofysik Bengt Gustafsson. De ligger kvar endast 30 dagar efter sändning så time’s-a-flying. Underbara fakta till underbar musik. Behöver avlyssnas många, många gånger. Men kanske inte på ett svettigt gym…

I arga barnskor

Hejsan, måndag. Hejsan, nya lärdomar.

I går gjorde jag mitt livs allra första Tradera-affär. Kände mig som en förstaklassare lycklig över att ha hittat till sitt klassrum med sin nya skolväska hårt under armen.

Tyckte att det var roligt att min fina, men knappt använda Canon 350D, klubbades bort på auktion för några hundralappar mer än jag räknat med. Glömt var det ganska myckna jobbet med att sätta sig in i hur Tradera funkar, skriva en klar och tydlig annons, samt lägga upp vettiga bilder på produkten. Glömd var också all den tid som krävdes för att besvara frågor från eventuella köpare.

Och nu väntar jag på att jag ska glömma att en hel arbetsdag gått bort bara för att den slutliga köparen inte hade läst innantill. Endast avhämtning, hade jag skrivit på två ställen. Finns det något tolkningsutrymme i de två orden? Några möjligheter att missförstå?

Det mail jag efter några timmar fick från köparen gick ut på att han trodde att det stått fraktas inom Sverige men att jag nu vore snäll om jag tog reda på vad det kostade att skicka den. Redan där gnisslade jag tänder.

Gnisslandet tilltog när jag upptäckte att Posten har en idiotiskt dålig webbsida, och att DHL har en nästan lika idiotiskt dålig en. Det hela landade vid Schenker men saker och ting tog – förstås – inte slut där. En del virrande fram och tillbaka innan man hittade en flik där de kunde ge en prisuppgift. Först så skulle produkten mätas och vägas. Priset beräknas. Sedan skulle infon mailas till kunden. Som skickade ett kryptiskt mail tillbaka. Ytterligare mail krävdes för at frågetecknen skulle reda ut sig.

Därefter skulle swishnummer upprepas några gånger innan saken var klar.

Trodde jag. Gick in på Schenkers sida, skrev in alla värden på “Boka transport”-sidan. Knattrade in namn, gatadresser, telefonnummer och mailadresser, dubbel- och trippelkollade. Gick till sidan med Betala. Men köparen dröjde och dröjde med att swisha. Till sist hade jag inte tid att vänta längre, så det var bara att logga ut och göra om hela skiten igen när jag några timmar senare såg ett mail från köparen om att det var betalt.

Därefter var det dags att jaga ikapp en laserskrivare eftersom man ska själv printa ut fraktsedeln. Biblioteket på torget hade naturligtvis sommarstängt. Var bara att skita i lasern och köra bläckstrålen här hemma. Apostlahästar hit och dit.

Sen skulle det förstås köpas en färdig förpackning att stoppa varan i. Schenker-sidan fick mig att tro att den ingick i priset de beräknat åt mig. Men nä, den tillkom. Så, just det, den fick jag betala själv. Sen låg plötsligt inte packtejpen där den har legat i tjugo år. Och bubbelplasten som Emmett lovat hämta upp ur källaren eftersom bara han visste var den låg, fanns ingenstans i sikte. Det gick inte att fråga honom heller, för han hade hunnit sticka iväg till jobbet, med mobilen avstängd, naturalmente.

Bara att försöka hitta några gamla tidningar istället att använda som ersättningsvaddering. Vilket inte var någon lätt sak eftersom vi inte prenumerar på någon tidning.

Vid det laget, ska sägas, stod hela jag i brand. Sedan ställde jag mig i kö hos ombudet, där tre skitungar samt en snorkig kvinna trängde sig före, och när det blev min tur hade jag fullt sjå med att ofrivilligt stå ivägen för folk medan jag brottades med en alltför stor Schenkerkartong, prasslade med tidningspapper som fladdrade omkring överallt, fepplade med fraktsedeln som skulle stoppas in i en liten plastficka som sedan skulle klistras fast på inte vilket jävla ställe som helst på kartongen.

Därefter gick jag några förvirrade ronder med ombudet som verkade tvivla på att jag verkligen hade betalat frakten via nätet när jag bokat transporten. Svaret var ja, allt var betalt. Annars hade jag inte kunnat printa ut kvittot och fraktsedeln som jag hade med mig.

Däremellan var det en rad blablablamail hit och dit mellan en själv, köparen, Schenker och ombudet, och när jag slutlien skickade iväg det sista mailet –  med en kopia på inlämningskvittot –  så önskade jag faktiskt köparen rätt så rejält åt helvete.

Man jag är mycket glad ändå, för idag har jag lärt mig a) att innantilläsning är en fullständigt ogörlig uppgift för mänskligheten och b) att medmänniskors bristande innantilläsningsförmåga kostar mig mycket, mycket pengar för nu är klockan 18:04 och jag kommer inte att klara min deadline till imorgon, samt c) jag är så arg just nu att jag skulle kunna slita huvudet av vem som helst. Blodigt allvar.

Borttappat

Livsgnistan går på sparlåga. Vilka andra slutsatser ska man dra när man bara fnissar pyttelite i det tysta när två muskelbiffar på gymmet diskuterar vilka – av deras  högljudda röster att döma – ytterst besvärliga problem en av dem haft med en ursnygg topplessfeminist (hon blev tydligen arg när han inte tittade på tuttarna, fan tro’t) … och man är “tvungen” att avbryta dem för att be om deras proffsiga info om hur en liten gumma ställer in sitsen på det infernaliska redskap som hon tänkt använda? Eller när det inte stramar det minsta i smilbanden när ens synfält på gräsmattan i den i övrigt folktomma semestersolens glans plötsligt fylls av en ung man som börjar skutta på stället i raska, höga knälyft på ett sätt som påminner om en pruttdriven kanin och som skulle göra en sprättig lippizanerhäst vit av avund? Vad fan, jag skrattade inte ens när en av mina danska uppdragsgivare, efter ca tio besked om att jag har FULLT UPP den här veckan, skickade mig 144 sidor att korrekturläsa till imorgon.

Livsgnistan går på sparlåga och sinnet för humor syns inte till nånstans. Jag fattar inte var fan jag har lagt det nånstans.

Ska jag, ska jag inte?

Köpa en häst, anmäla mig till Göteborgsvarvet, boka en resa till Nya Zealand – eller åtminstone till Irland, ringa en oprickad tandläkare, skriva min monsterbok, kompilera en sökbar flora, köra röjsåg i regnet, bli fodervärd åt en katt, skaffa flygcertifikat, på-nytt-läsa alla böcker i hyllorna, på allvar försöka förstå alla nobelliga fysik- och kemipris som delats ut, tvätta fönstren, vinna på Triss, se nåt komiskt i det fula, flytta till ett grannfritt hus med örtagård, sluta slösa tid på tv-deckare varje dag klockan åtta?

Säg det.

Ja.

Säg det.

Går så långt mellan varven

…att jag nääästan hunnit glömma bort lösenordet. Inte för att det inte händer nåt, utan för att motivationen att skriva om det tryter nåt så katastrofalt. Men när jag gör små tidsresor in i mina tidigare Captains Logs så är det en sån märklig känsla att möta den där personen som jag knappt känner igen men som ändå utger sig för att vara jag att motivationen får små nytändningar. Så för mitt framtida, omotiverade, jag så kan jag berätta att jag idag har åkt motorbåt och kört taxi. Plus, på hemväg från Bjöla småbåtshamn försökte en busschaufför ramma mig så där som man ofta ser i amerikanska skrikiga biljakter när skurken/hjälten kastar om ratten i tvåhundra knyck och tvingar hjälten/skurken att medelst sin fräsiga bil göra svetslågor mot ett svindlande broräcke till bullrig musik,  men där sedan allt reder upp sig med hjälp av en intensiv skottlossning, följt av några atombombsexplosioner, ett plåster i pannan och lagom sexiga svettfläckar under armarna. Väl hemkommen (utan vare sig plåster eller bucklor i karossen) ville grannen ovanpå, sin fredags-lördagsvana trogen att jag skulle headbanga till entoniga rocktrummor och gnissliga elgitarrer. Men jag slängde in Joglaresa i cd-spelaren och drog på med bultande profan medeltidsmusik istället. (Har köpt två andra skivor med dem och de är galet bra!*) Sedan gick jag ut med grannkvinnans katt. Och sedan kom grannkvinnan hem till oss och jagade sin katt. Som inte ville hem för här hos Emmett och mig får hon bossa precis som hon vill, den vansinnigt underbara raringen. Vi kallar henne Margit, men egentligen heter hon något annat. Katten alltså.

 

*En annan enastående musikgrupp som P2 lät mig upptäcka av en slump på springturen hem från bilverkstaden är Okra Playground. Skiva/skivor kommer att inköpas omedelgenast!

Estetikens små bekymmer

När människor är estestiskt skapta OCH hypertrevliga så tänker jag ofta, vis av erfarenheten, att här finns det nåt att gå till botten med.

Så när jag skulle lämpa av bilen på verkstan idag och märkte att meckarn var socialt superbegåvad och dessutom ett löjligt stort snyggo så hade jag vänt i porten om det inte varit för att svågern hade rekommenderat stället.

Ändå vet jag redan nu att bilkontot kommer att bli minst 4 tusenlappar smalare än förut. Men jag vet också att det inte beror på något annat än att biljäveln faktiskt behöver en insats av den magnituden. Det är inte lätt att vara vuxen (eller låtsas vara det).

Idag var det Valborgsmässoafton

… och jag struntade i kortegen och cyklade ut till Stora Amundön istället. Det var fantastiskt härligt att (i den relativa folktomheten) få sitta tyst vid randen av ett grönfärgat vattenskvalp och ett kvällningens solglitter, och bara lyssna på sjöfåglars rop och plumsiga dyk. Att få skåda ett och annat kondensspår av flygplan på väg till destinationer utom mitt räckhåll.

Ibland skräms jag av tanken på hur enkelt jag skulle kunna tillämpa rödförskjutningen och aldrig ens kasta en blick över axeln medan jag fortsatte bortåt.

Ibland skräms jag av insikten om hur jag ständigt letar efter orsaker att få slippa se mötta människor mer än en gång, det kvittar hur trevliga de är. Hur gärna jag sluppe upprepningar. Hur jag helst aldrig trampade i mina egna spår. Hur jag alltid var på väg bortåt.