den ljusa sidan

Idag var det Valborgsmässoafton

… och jag struntade i kortegen och cyklade ut till Stora Amundön istället. Det var fantastiskt härligt att (i den relativa folktomheten) få sitta tyst vid randen av ett grönfärgat vattenskvalp och ett kvällningens solglitter, och bara lyssna på sjöfåglars rop och plumsiga dyk. Att få skåda ett och annat kondensspår av flygplan på väg till destinationer utom mitt räckhåll.

Ibland skräms jag av tanken på hur enkelt jag skulle kunna tillämpa rödförskjutningen och aldrig ens kasta en blick över axeln medan jag fortsatte bortåt.

Ibland skräms jag av insikten om hur jag ständigt letar efter orsaker att få slippa se mötta människor mer än en gång, det kvittar hur trevliga de är. Hur gärna jag sluppe upprepningar. Hur jag helst aldrig trampade i mina egna spår. Hur jag alltid var på väg bortåt.

Kanske pyttelite aningens deppigare än vanligt

…men huvudskälet till posten är ändå att jag tyckte att det var så infernaliskt roligt av mig att över huvud taget komma på att man kan vända på bokstäver. Under de minuter som det tar mig att skriva detta inlägg och posta det låtsas jag därför som om jag under min promenad tidigare idag slogs av en helt unik tanke som ingen i hela den svensktalande delen av jordens befolkning ens nuddat vid. Nånsin:

“Kanske är det dags att Ö-D och D-Ö.”

Blir alldeles tjockad

Det är det fina sje-ljudet för chockad, och det stämmer. Ju mer jag ränner på Fysiken vid Mossen och utnyttjar mitt dagkort – raus raus före kl 15.30 = stress stress för att hinna lämna hemmet åtminstone kl 14.30 och sen köra som en galning på AMT-maskinen och löpbandet för att bränna åtminstone 400 kalorier – desto mer tjockad blir jag. Av min egen handlingskraft. Springer ut genom grindarna i grevens minut och står sen och pustar utanför entrén med svetten lackande i vårfloder … tills jag under promenaden hem märker hur jag liksom uppnått en ny energinivå på huvudkontoret. Japp. Blir plötsligt så framåt i mina ambitioner och go-get-it-pushig att jag efter hemkomst och grundlig dusch ter mig som en komplett ny människa. En för mig hittills helt okänd person som med ens utan problem förmår ringa upp viktiga personer och föra fram sitt ärende som om hon gått värsta kursen i retorik och för vem inga hinder är för svåra för att navigera sig förbi.

Är det överdoser av adrenalin man pumpar sig full av när man sliter sig nästan förbannad på AMT-maskinen och ställer in löpbandet på kilometertiden 4,5 minut (vilket är rosenrasande alldeles för fort för mig och min kassa knä)? Vem vet. Men det funkar. Sålunda är jag vansinnigt glad över att Emmett övertalade mig att fixa det däringa träningskortet som från början gjorde så ont i plånboken. Det tycks ha visat sig vara en god investering.

För att få mycket måste man ge mycket. Jösses, det där var så vackert att jag nog måste brodera det på en kudde.

 

Tillägg: “Min kassa knä”? Vad betyder det? Hallå, hur är det med kunskaperna om neutrum och utrum, hur står det till med snubbelfärdigheten i fingrarna, hur mår rigiditeten i ögonens glaskroppar? Kontroll-läs så många gånger du vill, men ska det bli fel så ska det. Mugglarmobbare, jag tror verkligen att de finns. Små skitskallar med magiska krafter som älskar att stöka till det för en när man tittar åt andra hållet.

Mitt liv som tok

…rullar på i ett stadigt tempo. När jag skulle iväg och låna böcker upptäckte jag att mitt lånekort var väck. Redan påbylsad och redo för utgång ägnade jag en svettig halvtimme åt att leta efter kortet utan framgång. Med halsduken i vägen och jackan allt trängre och bylsigare och irriterandere (ja det är ett ord, från och med nu) rotade jag igenom alla lådor, grävde i alla ryggsäckar, dök ner i varenda jackficka, inklusive de som hängde i jackan jag hade på mig. Jag vände upp och ner på pappershögar, skakade ur låneböcker, prasslade i hopvikta bibliotekspåsar och lyfte även på dukar och mattor. Inget kort. Sista hoppet stod till biblioteket självt. Anade att jag glömt kvar lånekortet i samband med hemförandet av Miss Pettigrew lives for a day (sockersöt Harlequin-lööövromanvarning men ändå uthärdlig på grund av Frances McDormand och ett konsekvent manusbygge), men bland lånediskens alla upphittade kort – och de var många – fanns inget som var mitt. Landade i ett tröttsamt velade kring huruvida jag skulle spärra kortet eller vända upp och ner på lägenheten en gång till. Det blev det sistnämnda till slut så jag begav mig hemåt. Vid ytterdörren vidtog ett nytt letande. Efter dörrnycklarna. Det jag ur jackfickan så småningom drog fram var lånekortet. Det hade funnits vid min sida hela tiden, som en trogen följeslagare, eller snarare en jävligt retfull gremlin.

Och det tar förstås inte slut där. Som ett exempel: Hade lovat att på daglig basis, under 11 dagars tid, köra 3 mil för att mata och vattna en flock fina får. Det är ett trevligt arbete, och det är uppfriskande att få komma ut lite på landet. Men just idag var jag extremt trött och hade gärna sovit lite mer istället för att stressa upp, borsta bissingarna och slänga mig i bilen i lagom morgon-/förmiddagstid i hopp om att slippa köer  och sedan vara utvilad när kontoret skulle öppnas. Hur som helst. Jag åkte iväg. Allt gick bra de första hundra meterna. Sedan hamnade jag bakom ett brett arbetsfordon som låg i 30 på smala vägar med täta möten ända ut till motorleden. Där frästes det på lite, men i Lindome hamnade jag i en ny kö på grund av en sopbil som parkerat tvärs över vägen. Sedan rullade det framåt i cirka 40 meter. För sen tvingades jag stå och vänta några timmar (som det kändes) på att en mördarsnigeltempokörande bilist på enfilsvillavägen skulle lämna bilbanan fri.

När jag äntligen kom fram till min destination och mina vänners hus med den tomma p-platsen, så var den förstås inte tom. Mina fårägande vänner hade inte åkt än. Så där lite lagom Twilight Zone-snurrig knackade jag på deras dörr. Som de öppnade med förvånade blickar. De hade, förklarade de, skickat ett en-dags-förskjutning-meddelande på Facebook. Som jag inte hade sett. Facebook och jag, liksom.

Men det var bra ändå, för istället för att vattna får gavs jag chansen att se de ystra vallhundarna i arbete. Och så fick jag en Lasse Åberg-designad plåtask – är galen i plåtaskar – full med god choklad. Är galen i god choklad.

En dag i Lerum

Låter konstigt, även i mina öron, att jag aldrig varit i Lerum förrän idag. Konstaterar att det är en liten ort behäftad med flitig biltrafik, få p-platser samt trivsamt ätställe vid namn Le Rum. Samtliga upptäckter måste skrivas på hyperrara svärföräldrarnas konto (bokstavligen), som bjöd Emmett och mig på försenade födelsedagskalas inklusive hemgjord jordgubbstårta samt presenter i guldtackeförpackningar. En mycket trevlig dag, inklusive fascinerande berättelser ur svärfars liv ute på sjön som matros och på Arendalsvarvet som ingenjör. Har inte fattat förrän nu att saker och ting, mer än en gång, handlade om liv eller död.

Bland de fina presenterna följde några Birgit Nilssonar med, och jag tänker låta min Birgit hjälpa mig betala februari månads svettande på Fysiken. Sån är jag. Nu ska jag, fort som fan, innan hemkomstvinet avdunstar ur kroppen och ersätts av dassifierande självkritik, leka med min fina Wacom Intuos Pro-ritplatta – hur vansinnigt snäll kan du bli egentligen, Emmett?! – och träna på animerade katter. Jag älskar min fina ritplatta. Jag älskar den högt och rent och jag har underbara planer för vart den ska ta mig. Till skojiga platser. Du och jag, plattan, we’re going places. Yes, we are.

Mitt gymmande jag

Har härmed trätt in i en ny fas i mitt liv. Har gått och blivit en gymmare. Hade till och med en PT igår som sa “bra” och “det går ju fint det där” medan han förstulet knappade på sin mobil.

Lagom till idag tyckte jag mig ha inhämtat så pass mycket kunskap om vad man ska tänka på i “gym mode” att jag valde att kasta mig ut bland redskapen helt på egen hand.

Och nu har jag blaffiga blåsor under fötterna.

Anledningen hade kanske varit rolig om det gällt en Lasse Åberg-film. Men i verkligheten? Fortfarande ganska rolig:  I hallens halvdunkel packade jag skyndsamt ner mina träningsskor som jag ställt fram på skohyllan redan dagen före. När jag sedan anlände till träningslokalen och rotade runt i påsen hittade jag … två vänsterskor.

Spelade ingen roll hur många gånger jag kollade, de två vänsterskorna låg kvar (varav blott den ena kunnat duga som gymdoja). Var bara att ge sig ut bland redskapen i strumplästen och se ut som om jag menade det. Funkade väl okej i början, även om trampmaskinen var en plåga när tårna trycktes in mot de hårda kanterna. Det var löpbandet som gav mig nådastöten. Klarade bara en halvmil, sen brann det under fotsulorna. Bokstavligen.

Önskar jag kunde säga att ingen är så oklantig som jag. Men det vore lögn. Till exempel: För inte alltför länge sen tog jag av misstag på mig Emmetts snörkängor (likadana som mina fast nyare och större) när jag skulle ut, och jag tyckte visserligen att de kändes en aning klumpiga när jag promenerade, men jag tänkte inte mer på det förrän jag efter tre – tre! – dagars användning halkade till inuti kängorna, trampade fel och stukade till foten. Jag svor högt men gjorde inga kopplingar till själva skodonen. Hade för bråttom att möta upp Emmett, och när jag förklarade varför det dröjt pekade jag på foten inuti kängan och sa, så där lite i förbigående, att det var värst vad stora mina fötter såg ut. Har ju hört att öron och fötter växer i takt med ökad ålder, men det här kändes väldigt främmande. Kunde det bero på de smala byxbenen, tro? Att de liksom framhävde fötterna och fick dem att se större ut än de var? Nä, Emmett trodde inte att det berodde på de smala byxbenen.

Imorgon ska jag magnetröntga hjärnan. Vågar inte tänka på vad de ska hitta. Eller inte hitta.

Fessing up

Okej, jag erkänner. Det blev Liseberg till slut. Och tur var det! Lagom med folk och regnet började inte förrän prick kl 22 när hele rasket stängde. Dessutom: Besökte Tomtens verkstad, åkte Kaninlandsbanan, tittade på knivjonglör, snackade med en dansk medeltidsman (med hög jultomtekoeffecient), åt våffla, träffade en superrar före detta arbetskamrat (efter sisådär 20 år var hon sig precis lik, den rackarn), och sen åkte vi skridskor. Ungefär också två decennier sedan sist. Takterna satt (nästan) i. Äventyrligt rolig fredag. Yeah!

julliseberg_1julliseberg_2