den ljusa sidan

Monstermöbel

Var på gymmet idag och träffade en stol som knådade och ruskade mig tills mina fickor tömdes och hälldes ner i stolens inbrottssäkra innandöme. Lyckades i efterhand rädda två av mina utrotningshotade (och livsnödvändiga) hårklämmor, men de andra strök med tillsammans med nyckeln till klädskåpet. Personal tillkallades, stolen hånlog och mitt hänglås bröts upp*.

Ändå har monsterstolen inte avskräckt mig. Tvärtom. Den är fascinerande på alla sätt. Tänk att ingenjörer lyckats räkna ut hur en så fullbordad massagemöbel ska ritas, byggas i sina enskilda delar som sätts ihop till en fungerande helhet, och sedan matas med algoritmer som gör att människor oavsett form, längd och storlek ska kunna placera sig i den och knappa in valfritt massageprogram och sedan gå vederkvickta (om än diverse personliga tillhörigheter fattigare) därifrån. Detta är mitt första påtagliga möte i verkligheten med en robot. Bråkig dessutom. And I love it!

 

* Just när det sa “knips” översköljdes jag av en skrämselvåg: tänk om jag tagit helt miste på hänglås och det inte alls skulle visa sig vara min jacka och mina dörrnycklar som hängde bakom dörren?? Men pulsen gick strax ner igen, och kvinnan som höll i knipstången berättade att massagestolen någon vecka tidigare lagt beslag på en mans armbandsur. Stölden underlättades tydligen av att stolens maskineri är utrustat med magneter. Diaboliskt i all sin enkelhet.

Advertisements

Busbra BOSE

Emmett var så himla snäll att han gav mig brusreducerande hörlurar i födelsedagspresent, och de är så jävla bra att egotrippade tonårswannabee-farfan här ovanpå kan spela sin unkna döskallemusik hur mycket han vill utan att jag måste fly hemmet med djupt ondskefulla tankar åt hans håll istället för att jobba med mina stressiga deadlines.

Nya året har inletts

…med idel tecknande och målande på ritplattan. Det är så roligt att jag knappt kan slita mig ens för att äta och sova. Mitt nuvarande projekt handlar om att tillverka en egen kalender med ordvitsande får, och hittills har jag fått ihop 6 bilder. Måste sno mig så att även januari hinner få ett får.

Däremellan är det fiolgnissel och gitarrspel som gäller. I all blygsamhet.

I övrigt undrar jag om jag ledsnat på skönlitteratur en gång för alla…? Jag orkar inte läsa andras texter, inte ens Harper Lees senaste, och jag har till och med börjat slänga alla prenumerationer på författartips och -kurser direkt i papperskorgen. Hoppas, hoppas att jag hittar tillbaka till de påhittade historierna snart igen!

Just nu är det bara faktaböcker som intresserar, bland annat en nybörjarbok i programmering av Carol Vorderman et al. Egentligen är det en bok för barn, men vadå, jag är ju bara ett barn när det gäller programmering. Minns att jag försökte lära mig BASIC för 489 år sedan, men läraren var en plitig chalmerist med noll pedagogik bakom pannbenet, så nu sätter jag mitt hopp till min namne istället. Heja oss!

Kan det vara sant?

Ja, jag tror det. Allt tyder på att jag under gårdagen faktiskt, efter stressig cykeltur i hällregn och mörker till Biltema ända bort åt helvete, lyckades inköpa helt rätt strålkastarlampa och sedan under denna dag – också i hällregn – fixade att montera halvljus/fjärrstrålkastarlampan på rätt plats under motorhuven. På första försöket. Trots att ljusfästet inte var särskilt likt det som ståtar i instruktionsboken (eller som syns i YouTubeklipp heller för den delen). Det är ju helt charmerande, kan jag tycka. Kort sagt, jag är vansinnigt stolt över mig själv.

Samtidigt är jag beredd på att när som helst vakna med ett ryck. För …

Kan det vara sant?

Ja, jag tror det. Allt tyder på att jag under gårdagen faktiskt … lider av déjà vu.

Idag var det Valborgsmässoafton

… och jag struntade i kortegen och cyklade ut till Stora Amundön istället. Det var fantastiskt härligt att (i den relativa folktomheten) få sitta tyst vid randen av ett grönfärgat vattenskvalp och ett kvällningens solglitter, och bara lyssna på sjöfåglars rop och plumsiga dyk. Att få skåda ett och annat kondensspår av flygplan på väg till destinationer utom mitt räckhåll.

Ibland skräms jag av tanken på hur enkelt jag skulle kunna tillämpa rödförskjutningen och aldrig ens kasta en blick över axeln medan jag fortsatte bortåt.

Ibland skräms jag av insikten om hur jag ständigt letar efter orsaker att få slippa se mötta människor mer än en gång, det kvittar hur trevliga de är. Hur gärna jag sluppe upprepningar. Hur jag helst aldrig trampade i mina egna spår. Hur jag alltid var på väg bortåt.

Kanske pyttelite aningens deppigare än vanligt

…men huvudskälet till posten är ändå att jag tyckte att det var så infernaliskt roligt av mig att över huvud taget komma på att man kan vända på bokstäver. Under de minuter som det tar mig att skriva detta inlägg och posta det låtsas jag därför som om jag under min promenad tidigare idag slogs av en helt unik tanke som ingen i hela den svensktalande delen av jordens befolkning ens nuddat vid. Nånsin:

“Kanske är det dags att Ö-D och D-Ö.”